Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wetterstrand är ingen grön liberal

/

Det är inte någon överdrift att påstå att Miljöpartiet har flyt just nu.
I opinionsmätningarna har MP seglat upp till att bli tredje största riksdagsparti. Miljöpartiets ökade opinionsstöd är också skälet till att den rödgröna oppositionen har utökat sitt försprång till alliansregeringen.
Samtidigt visar opinionsmätningar att partiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand har ett starkare stöd hos väljarna än Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin i fråga om vem som borde bli statsminister i händelse av att de rödgröna skulle vinna valet 2010.

Annons

Det är alltså inte bara för alliansen som Miljöpartiets och Wetterstrands ökade stöd orsakar problem. Även Socialdemokraterna och Sahlin måste störas av väljarnas prioritering. Inte minst eftersom det är Socialdemokraterna som har gjort Miljöpartiet salongsfähiga genom att ta dem under sina vingar och bjuda in till ett organiserat koalitionssamarbete. Ett agerande som nu premieras på detta sätt.

Och inom Vänsterpartiet måste tankarna gnaga ordentligt kring i fall det egentligen var så där himla klokt att tvinga sig in i det rödgröna samarbetet.

Förvisso försöker de säkert att trösta sig med att det trots allt hade blivit en rödgrön regering om det hade varit val i dag, och statsminister hade trots det bristfälliga förtroendet och impopulariteten ändå Mona Sahlin blivit.

Fast det går egentligen inte att säga "om det hade varit val i dag" eftersom det i så fall hade föregåtts av en valrörelse där de rödgröna hade tvingats att redovisa vad det är för politik som de avser att driva tillsammans. Något sådant har inte skett och det är inte i någon större omfattning som de tre rödgröna hittills har lyckats att presentera gemensamma överenskommelser.

Under de kommande nio månaderna får vi se i vilken mån de lyckas att enas kring en gemensam politik och vad dessa försök kommer att innebära så väl för det interna samarbetet som för väljarnas dom över de tre partierna.

Redan i dag finns de emellertid skäl att ifrågasätta att allt fler väljare tycks sätta sin tilltro till Miljöpartiet.

Klimatfrågan förklarar en del av uppgången. Retoriken från Miljöpartiets sida i integritetsdebatterna kring FRA och Ipred förklarar ytterligare något. Fast framför allt är det troligen den positiva bild av Maria Wetterstrand som hon dels själv skapat genom sin raka och tydliga framtoning men som också media tämligen okritiskt har försett svenska folket med.

Det visar sig också tydligt i opinionsmätningarna att en hel del väljare som i förra valet röstade på något av allianspartierna nu överväger att rösta på Miljöpartiet. Därför finns det skäl att påpeka att Miljöpartiet inte består av snälla gröna liberaler.

Visst finns det en hel del inslag som kan tilltala en borgerligt sinnad väljare, såsom en positiv attityd till friskolor, arbetskraftsinvandring och flexiblare arbetsmarknadspolitik.

Men det är tillsammans med S och V som MP vill bilda regering och då är det de här inslagen som först kommer att få stryka på foten. I stället kan vi vänta oss krav på friår – ledighetskommittén vill låta folk få lön utan att arbeta, en demokratiserad ekonomi utan ränta och diverse straffbeskattningar och regleringar för att styra våra sätt att leva till en livsstil som passar in i partiprogrammet. Det är inte närbesläktat med liberalismen, det är närbesläktat med socialismen.

Mer läsning

Annons