Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veterinärbesök på gården

/
  • Kalvarna får en spruta lugnande och lokalbedövning innan de avhornas.
  • Veterinären Anna Bonnevier ska ta blodprov på Lisas får för att se om de bär på en dödlig virussjukdom.

Det är både fåren och kalvarna som ska få besök av veterinären. Blodprov ska tas på fåren för att utesluta en dödlig virussjukdom. Och kalvarna ska bli avhornade och kastrerade.

Annons

Kalvarna äter lugnt sitt morgonhö medan de nyfiket tittar på den grönklädde mannen som har kommit in till dem. Björn Johansson är veterinär och besöker Thoréns gård en gång i månaden för att avhorna och kastrera kalvarna. I första båset är det fyra små kalvar. Björn börjar med att ge kalvarna en spruta med lugnande medel. Det dröjer inte länge förrän de står brett med frambenen och hänger tungt med huvudet. En efter en faller de ihop och strax hörs det snarkliknande ljud från kalven som ramlade först. Björn hämtar en ny spruta för att kunna lägga en lokalbedövning. Det är viktigt att kalvarna inte har hunnit bli alltför gamla då det är dags för kastrering. 
– Väntar man för länge får de större grejer och då blir även såren större, och det kan bli ett större lidande, förklarar Jan medan vi väntar på att lokalbedövningen ska börja verka. 
– Det är precis som hos tandläkaren, säger Jan.


Den första kalven ska avhornas. I pälsen kan man se början till horn, brungråa små kullar sticker upp på huvudet. När bedövningen har verkat skär Björn bort hornet med en kniv och bränner sedan så att alla blodkärl dör. Det ryker från kalvens huvud men den verkar inte märka av vad som pågår. 
– Det gäller att man bränner tillräckligt så att man får bort alla anlag för horn, förklarar Björn. 
– För oss är det en säkerhetsfråga att avhorna djuren, säger Jan.
Och så är det dags för kastrering. Eftersom man bränner såret så är det inte lika viktigt att det är en klinisk miljö där man utför kastreringen. Björn lägger en lokalbedövning runt pungen på kalven. Med hjälp av en stor tång och en sax knipsar han av testiklarna. Han låter tången sitta kvar och bränner sårytan. Allt är över på ett par minuter och det är inte alls så blodigt som jag förväntade mig. Björn och Jan tänker hela tiden på säkerheten när de handskas med djuren som fått lugnande.
– Man får inte lita på att de ligger stilla, de kan sparka till med ett bakben och när man står böjd ner och arbetar vill man inte bli sparkad, säger Jan när han håller i ett bakben på en av kalvarna medan Björn kastrerar.
När Jan har assisterat färdigt så väntar 35 hektar mark på att plöjas.
– Jag hoppas jag hinner klart med allt innan tjälen kommer, säger han.


Även hos fåren har en veterinär kommit på besök, Anna Bonnevier ska ta blodprover på nästan hundra får. 
– Jag kommer vara helt slut ikväll, säger hon när böjer sig ner för att ta ett blodprov i halsen på en tacka.
De tar blodprover för att kontrollera om något av fåren bär på Maedi/visna som är en smittsam och dödlig virussjukdom. Om de bär på viruset kan fåren få andningsproblem, ledinflammationer, bli smala och börja vingla. Svenska Djurhälsovården startade ett bekämpningsprogram mot det här viruset på 90-talet. En del av Lisas får hade viruset för ett par år sedan och nu lämnar hon in blodprover varje år för att så småningom bara behöva ta prov var femte år. Om fåren bär på viruset måste de slaktas på en gång.
– Det kan bli problem om till exempel en granne inte har testat sina djur och de smiter in till mina, då måste jag börja om med alla tester igen även om jag har haft bra provresultat, säger Lisa när hon ska förklara varför det är viktigt att alla testar sina får.


Fåren är samlade i en liten inhägnad och de plockas ut en och en till provtagningen. En håller i fåret, Anna tar ett blodprov och sen får fåret springa ut i den stora hagen igen. Lisa skriver noga på provröret samma siffra som hon antecknar i protokollet intill fårets nummer. Än är det många får kvar innan Lisa kan skicka iväg proverna.

Mer läsning

Annons