Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem ska älska Centern?

Vi pågår bredvid varandra. Och tanken är aldrig lika påtaglig som den är vid ett besök i en större stad. Att vi pågår bredvid varandra och att vi ser varandras liv passera.

Annons

”She said I love you, yeah.”

Någon passerar mig där på gatan i London med ett samtal på mobiltelefonen som uppenbarligen handlar om någon annan som sagt “Jag älskar dig”. Jag tjuvlyssnar. Kan aldrig låta bli att göra det på offentlig plats, bara för att det är så väldigt spännande att lyssna på liv jag själv inte är en del av.

Den här helgen möts Centern i Göteborg. Undrar hur de har det egentligen? Skulle vilja tjuvlyssna på partiets inre samtal. Den offentliga bilden och det offentliga samtalet säger oss en sak om ett parti. Det inre livet är däremot långt mer komplext.

Centern har moderniserat politik och parti. Mer Stureplan, mindre glesbyggd. Det är en utveckling som applåderas, men långt ifrån av alla.

Energiöverenskommelsen med Vänstern och Socialdemokraterna är sedan länge skrotad. I rask takt har Olofsson marscherat allt mer åt höger. Fräsigt och modernt, nästan alla gör det ju och Centern ville ju inte vara sämre och sa upp bekantskapen med sin själ för att vinna väljarnas hjärtan. Men det har inte funkat.

Själlösheten är inte något vinnande koncept, det har den nog aldrig varit egentligen. Trots det är det just själen och det politiska arvet som offrats av Centern, men också Kristdemokraterna och Folkpartiet. Den svenska högern har sakta blivit till en allt mer generisk samling partier.

I kampen om de borgerliga väljarna verkar samtliga partier tro att det är en identitet som allmänborgerligt parti som kommer locka. Fast så verkar det ju inte riktigt vara. Opinionssiffrorna för Centern och Kristdemokraterna visar det tydligt. Och så var det ju det här med Maud Olofssons förmåga till krishantering också.

Det har inte gått särskilt bra för Olofsson. Debaclet kring Vattenfall har skadat henne. Hanteringen av Saab likaså. Att Olofssons visioner om jämställdhet bara stavas avdragsgilla hushållsnära tjänster och företagande istället för riktade insatser för ökad jämställdhet är beklämmande intellektuell fattigdom.

Så det är nog inte så lätt för partiet att mötas, så här i början av 2010. Snarare torde det handla om ett parti som är plågsamt medvetet om att valet kan komma att bli en strid för livet. Och även om Stureplanshögern inom Centern tycker att den enda vägen framåt är den till höger. Är det uppenbart att väljarna faktiskt inte tycker det.

Centerns allmänborgerliga drömmar riskerar bli deras död. Tyvärr. För i ett flerpartisystem som det svenska är det faktiskt beklagligt att se att så många av riksdagens partier rör sig allt längre bort från en egen identitet och allt närmare en generisk politik präglad mer av strategi än det politiken egentligen skall handla om; att vilja.

Sånt gynnar inte demokratin.

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons