Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är det som ringer?

/

Kommer ni ihåg Hillary Clintons omtalade tv-reklam från den amerikanska primärvalrörelsen? Då hon slogs med Barack Obama om att få bli demokraternas presidentkandidat.

"Klockan är tre på morgonen och dina barn sover tryggt. Men det ringer i en telefon i Vita huset. Något händer i världen. Din röst avgör vem som ska lyfta telefonluren och svara".

Annons

Valet föll på Obama. Både i primärvalet och presidentvalet. Obama gjorde sedan Clinton till utrikesminister.

I torsdags kväll avgjorde EU:s stats- och regeringschefer vem det som de vill ska hålla i den andra luren. Och alltså ringa det där samtalet för att påkalla USA:s intresse.

Clintons syfte med tv-reklamen var att påpeka för väljarna att Obama var allt för oerfaren för att vara den som lyfte på luren. Vad ska man då säga om de val som EU-ländernas ledare gjorde?

Det går ganska snabbt att konstatera att Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy inte valdes till EU:s förste permanente ordförande på grund av sin stora erfarenhet av att agera på den världspolitiska scenen. Ej heller för att han besitter en stor karisma.

Trots sin bleka framtoning var valet inte överraskande. Van Rompuy var en av de mer tippade kandidaterna. Och anledningen till detta var just att han knappast stjäl vare sig strålkastarljus eller inflytande från de EU-ledare som röstat fram honom.

För även om det kanske i stor utsträckning blir Van Rompuy som ringer president Obama för att föra EU:s officiella talan, lär det knappast vara så att Obama lyfter luren för att ringa honom i den händelse att det verkligen bränner till.

Obamas samtal lär i stället precis som vanligt gå till Frankrikes president Sarkozy, Tysklands förbundskansler Merkel och till Storbritanniens premiärminister som i dagsläget är Gordon Brown men till våren med all sannolikhet blir tory-ledaren David Cameron.

Det hade varit betydligt svårare för de 27 medlemsländerna att enas om en gemensam ordförande som i stor utsträckning tagit över den här rollen. Där har vi också en av de främsta förklaringarna till att det inte blev exempelvis den förre brittiske premiärministern Tony Blair.

Samtidigt är det lite tråkigt att man valt att utse en intern samordningsman till ordförande i stället för en ledare. Med en mer profilerad ordförande hade möjligheten för EU att spela en större roll på den världspolitiska scenen förbättrats avsevärt. Nu blir det betydligt svårare.

Inte minst eftersom stats- och regeringscheferna inte kunde enas om något starkare namn till posten som gemensam utrikesminister. Eller hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken som egentligen är den officiella titeln. Catherine Ashton är lika blek hon, och har inte någon utrikespolitisk erfaren att tala om.

Detta till trots så kan Fredrik Reinfeldt känna sig nöjd. Han och resten av den svenska regeringen har hittills på mycket framgångsrikt skött det svenska ordförandeskapet för EU. Vilket blir extra tydligt när man ställer det i relation till det Tjeckiska haveriet under föregående ordförandeperiod.

Utöver hanteringen av de här båda politiska posterna, som till och med den inrikespolitiska oppositionen berömmer, så har Lissabonfördraget lotsas igenom, Telekompaketet har godkänts och EU-länderna har enats om en gemensam förhandlingsposition inför klimatmötet i Köpenhamn.

Vad spelar det då för roll att president Obama inte vet vem det är som ringer?

Mer läsning

Annons