Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför händer det så lite?

/

Annons

Varför händer det så lite? Mönstren tycks knappast ha förändrats.

Trots att jämställdhet har varit ett viktigt politiskt mål i Sverige under lång tid, både i samhället och i skolan, karaktäriseras utvecklingen av jämställdheten i skolan av "på stället marsch".

Det konstaterar Delegationen för jämställdhet, DEJA, som kom med ett delbetänkande häromdagen, mitt under det sköna sommarlovet. Delegationen slår fast att mycket arbete återstår innan den svenska skolan är jämställd.

Men frågan är om den ens kan bli det så länge det övriga samhället inte är jämställt. Skolan är ju ingen isolerad ö i samhället.

Varken grundskolan eller gymnasieskolan klarar idag sitt jämställdhetsuppdrag tycker delegationen. Även om det finns positiva exempel och goda intentioner på många håll.

De flesta elever trivs bra i den svenska skolan – både med sin skolgång, sina kompisar och med sina lärare. Men det verkar som om trivseln är högre bland tjejerna än bland killarna.

Samtidigt visar andra undersökningar att tjejer känner sig mer stressade av läxor, hemuppgifter, förväntningar och krav än vad killarna gör.

Att killar pratar mest i klassrummet och får mest uppmärksamhet av lärarna, medan tjejerna generellt sett är tystare och klassens ordningshållare, är väl knappast något som överraskar.

Men det är förvånande att inte mer har hänt under alla år som jämställdheten betraktats som ett självklart mål i den svenska skolan.

Vilka blir konsekvenserna i vuxenlivet av att tjejerna fortfarande fostras in i rollen som tysta och snälla ordningsskapare som inte tar för sig och ifrågasätter på samma sätt som killarna?

Även om könsrollsmönster grundläggs mycket, mycket tidigt måste man ändå fråga sig om en del av orsaken till att många kvinnor sägs ha sämre självkänsla kan finnas i de mönster som finns redan från förskola och skola? Och utan tvekan ännu tidigare.

Psykiska problem har blivit mycket vanligare bland ungdomar av båda könen under senare år, en utveckling som är likartad i flera jämförbara länder, konstaterar rapporten.

Men man svävar i rätt stor utsträckning i okunnighet om orsakerna. Och nu som tidigare är det fler tjejer än killar som mår dåligt.

Oro för framtiden, krav på att prestera bra i skolan, kroppsfixering och försämrad självkänsla nämns som tänkbara orsaker.

Samtidigt är det märkligt att ohälsa och stress har ökat under senare år i ett land som påstår sig ha världens bästa välfärds- och trygghetssystem och där andelen fattiga barn är låg.

Utifrån sett borde ungdomar ha det mycket bra både materiellt och psykiskt, men det finns oroväckande många som far mycket, mycket illa.

Det kan lärare och annan personal, som kommer i kontakt med unga i våra skolor, berätta om. Ofta kan de mycket tidigt ana, ja, nästan förutse, vilka barn som kommer att få det svårt längre upp i åldrarna. Utan att ha resurser att sätt in det stöd som de skulle vilja göra.

Rapporten konstaterar också att flickor uppger att de oftare än pojkar vill och kan påverka, att killar tar större plats, att skolpersonal lyssnar mer på tjejer när det gäller inflytande, att programvalen till gymnasieskolan fortfarande är mycket könsstereotypa, att flickor har bättre betyg och att killar oftare hoppar av skolan.

Knappast överraskande.

Vad som däremot möjligen kan vara överraskande och trist är att jämställdheten har ingått i skolans uppdrag i 40 år. Och så lite har hänt.

Men varför skulle det, kan man kanske fråga sig lite cyniskt?

För skolan speglar ju bara vårt samhälle. Och samhället är långt ifrån jämställt.

 

 

Mer läsning

Annons