Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ställa krav inte lika med vara krävande

/

"Det är klart att jag ställer krav på min chef. Han ställer ju krav på mig - och är en del av min utveckling."

Annons

Så säger ekonomen Karin Gidlöf som arbetar för Handelsbanken Captial Markets i en intervju i DN om den nya generationens arbetstagare. De som tar vid när de stora pensionsavgångarna nu kommer.

Ett uttalande som väl fångar den inställning som yngre arbetskraft håller sig med ifråga om sina arbetsgivare. Ett uttalande som visar oss att något håller på att hända i fråga om attityd. En förändring som i bästa fall kommer gynna hela den svenska arbetsmarknaden. 

Karin Gidlöfs ord känns så självklara. I alla fall för den som ännu inte hunnit fylla fyrtio.

För det är precis så de generationer som nu tar över efter 40-talisterna förhåller sig till arbetsgivare. På den som ställer krav skall ställas krav.

Och i bästa fall är en chef en individ som är del av din utveckling. Och är han eller hon inte det, ja då finns ingen anledning i att stanna i en relation som tar mer än den ger. En inställning som torde ha sin grund i bland annat svensk arbetsrätt och en historiskt stark fackföreningsrörelse som gjort det självklart att ställa krav, som skolat ett helt samhälle i tanken om att arbetstagare faktiskt har makt. 

Men 70- och 80-talisternas inställning till arbetsgivare, arbetsplatser och arbetsmarknad utgör trots det ett paradigmskifte som det ännu i delar saknas förståelse för bland de generationer som nu börjar gå i pension.

Borta är den blinda auktoritetstilltron och acceptansen inför strikt hierarkiska organisationer. Borta är livstidsanställningarna. De har i stället ersatts med tankar om att nyttan i att byta arbetsplats och helst aldrig stanna längre än fem år på ett företag, för lönen och den personliga utvecklingens skull.

Borta är tacksamheten. Den har ersatts med krav, krav på god arbetsmiljö, krav på flexibel arbetstid, krav på möjligheter till vidareutbildning, krav på inflytande över den egna arbetsdagens utformning.

Och när det nya möter det gamla uppstår lätt kommunikationsproblem och missförstånd. Trots att alla dessa krav är vad som i slutändan bär på kraften att skapa den goda arbetsmarknaden. Och nöjda anställda. Vilket är bra för affärerna eftersom nöjda anställda tenderar vara produktiva anställda. 

En arbetsmarknad där arbetstagarmakten på både kollektiv nivå och individnivå ställer krav på arbetsgivare innebär en arbetsmarknad präglad av en ovilja bland arbetstagare att acceptera något annat än den goda arbetsplatsen och det goda ledarskapet. Det är en ovilja som bär på potential att skapa arbetsplatser som inte genererar sjukskrivningar, som sätter arbetstagarna i centrum, som ser personal som den tillgång den faktiskt är.  

Konstateras kan även att det här med att ställa krav inte är samma sak som att vara krävande.

Det är bara att förhålla sig till sin arbetsgivare på samma sätt som arbetsgivaren förhåller sig till dig.

Vilket faktiskt är en fullkomligt rimlig inställning. 

Mer läsning

Annons