Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stackars fadern

/
  • Eva Röse och Kjell Bergqvist spelar rollerna som Laura och ryttmästaren i Strindbergs pjäs Fadern på Stadsteatern i Stockholm.

Stadsteatern i Stockholm har åter tag sig an Strindbergs klassiker om faderskapets ovisshet och vånda. Lisa Berg Ortman har sett Fadern.

Annons

Det är inte så längesen det var en omöjlighet att fastställa ett faderskap. August Strindberg var i sitt privatliv full av misstankar om hustrun Siris eventuella otrohet och han triggade igång ett djupt raseri och producerade sin klassiker Fadren på endast tre veckor.

Man kan föreställa sig hur han fäktades med våndorna och öste sitt kvinnohat över manuset. Året var 1887. Fadren, eller som den heter i Philip Zandéns uppsättning Fadern, är en älskad ofta spelad klassiker.

Det övertag kvinnan har genom att aldrig tvivla på sitt föräldraskap driver Strindberg till fullo då han gör Laura (Eva Röse), ryttmästarens hustru, till en infam intrigmakerska, som med prästens och läkarens hjälp får sin make att framstå som sinnessjuk. Ryttmästaren spelas här med ett stigande temperament av Kjell Bergqvist. Från att ha varit en behärskad patriark som vill att dottern Bertha (Josefin Ljungman) ska bli lärarinna till en man som förlorar allt, familj och förstånd. Laura önskar henne en konstnärsbana.

Bertha finns hela tiden på scenen som betraktare av sina barndomsminnen, uppflugen på en stege eller sittande på fönsterkarmen. Några korta ögonblick kliver hon in i dramat, splittrad i två delar: mamma eller pappa? Jag kommer att tänka på ett barn som sa: ”Mina föräldrar kan dela på sig men jag kan inte dela på mig.” Hon målar pappaporträtt, vänliga eller galna. Greppet med barnet som åskådare är inte helt lyckat. Zandén har hämtat stoff till Berthas roll i Strindbergs tidigare drama, Kamraterna.

Rummet är både Berthas ateljé, mannens arbetsrum och vardagsrum för familjen. Interiören är modern, en nutid. I andra akten då helvetet bryter löst öppnas fonden mot ett stort mörker och accentuerar ryttmästarens smärta. Scenen då hans amma (Lena-Pia Bernhardsson) lirkar på honom tvångströjan, daltande med hans regressiva gestalt, är plågsam och patriarken framstår solklart som offer. Lauras dilemma tolkas ganska ensidigt som ondskefullheten personifierad i detta familjedrama. Maktspelet kantrar över. Men det är ett välspelat maktspel och Kjell Bergqvist växer med dramat.

Lisa Berg Ortman

Mer läsning

Annons