Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Sorgen försvinner aldrig"

/
  • Olyckan förändrade familjen Walls liv för evigt. Jenny hoppas att hennes berättelse ska hjälpa andra som förlorat ett barn.
  • Emil finns alltid med. Även om Oliver aldrig träffade sin storebror brukar han säga
  • – Det är viktigt för mig att min familj mår bra. Vi försöker göra så många positiva och roliga saker som möjligt tillsammans, säger Jenny.

Det som skulle bli en härlig semester förvandlades till en mardröm, när en nära anhörig körde över hennes son Emil, 14 månader.

– Att förlora ett barn är så fel som det kan bli, säger Jenny Wall, 33, från Bergvik.

Annons

På Lars Pers-gården, i Kungsgården utanför Sandviken, pågår ett husbygge. Den lilla ån, några stenkast från huset, överröstas emellanåt av bilar som passerar på landsvägen intill.

Byggmaterial samsas med gungställningar och barncyklar. Här har familjen Wall börjat bygga sitt nya liv.

– Det är litet och trångt innan det är färdigt, men här kan vi andas, säger Jenny.

Det har snart gått fem år sedan den ödesdigra sommardagen i slutet av juli.

Jenny Wall flyttade 1995 från Bergvik till Gävle för att läsa en tandvårdsutbildning. Där träffade hon även sin blivande man, Göran.

Sju år senare kom deras första efterlängtade barn, Wilma. Kort därefter gifte de sig och i maj 2005 fick de sitt andra barn, Emil.

Sommaren 2006 var Jenny föräldraledig, men jobbade ibland extra. Fredagen den 28 juli var en sådan dag.

Göran och barnen hämtade Jenny på arbetet. Tillsammans med sin närmsta släkt hade de hyrt stugor på Moheds camping. Jenny såg fram emot att visa upp det Hälsingland hon vuxit upp i.

– Jag ville visa barnen, framför allt Wilma som var lite äldre, vad jag hade upplevt när jag var liten.

Medan de vuxna gjorde sig hemmastadda i stugorna sprang Wilma och Emil omkring på området. I närheten av stugorna låg en lekplats. Då och då kom Emil till stugan för att äta yoghurt. Göran gjorde i ordning grillen.

– Emil var så otroligt full av liv. Han sprang och skrattade jämt. Han skulle hinna göra och prova allting. Han var alltid energifylld – och väldigt mammig, berättar Jenny med ett leende.

Plötsligt stördes lugnet. Jenny hörde Göran panikslaget ropa hennes namn. När hon kom ut såg hon honom hålla Emil i sina armar.

– Det första jag tänkte var att han måste ha bränt sig på grillen. Men det kunde inte stämma, får då ser man inte ut sådär.

Det tog knappt en sekund för henne att inse allvaret. Hon svor och sprang in i stugan för att ringa 112.

Ingen förstod vad som hade skett, förrän hennes äldsta systers sambo kom fram och berättade – hur han hade backat bilen och plötsligt stött till något. Och hur Emil sedan låg på marken vid bilen. Livlös.

I väntan på ambulans låg Emil gnyende och svårt skadad i Görans famn. De bredde på ett täcke och baddade honom med en våt handduk.

– Han såg hemsk ut, blodig och svålen på huvudet var borta. Jag kunde inte titta på honom.

Då hade tanken att Emils liv var i fara ännu inte slagit Jenny. I stället undrade hon hur allt omkring skulle påverkas av olyckan. Om de kanske skulle behöva skjuta på charterresan till Bulgarien.

– Det var inte förrän mamma vädjade till ambulanspersonalen att rädda Emil som det gick upp för mig hur allvarligt det var, säger Jenny.

Emils storasyster, Wilma, befann sig vid lekplatsen när olyckan inträffade. När hon kom till stugan frågade hon vad som hade hänt med hennes Emil, som alltid var så fin.

– Jag vet inte om hon såg när det hände, ibland känns det som det. Hon pratar än i dag om att "hon inte hann dit för att rädda honom". Men jag hoppas, för hennes skull, att hon inte såg det hända.

Göran följde Emil i ambulansen till Gävle. Jenny åkte med sin pappa i en andra ambulans, medan en tredje tog hand om anhöriga.

– Halvvägs till sjukhuset märkte vi att vår ambulans ökade farten. Bilarna körde nästan ner i diket för att släppa fram oss, säger Jenny.

När hon klev in på akuten möttes hon av kaos. Göran satt som en urvriden disktrasa, med tom blick, på en stol. Intill Emils kropp pågick ett febrilt arbete.

Synen blev för mycket för Jenny, som inte kunde vara kvar. I stället fördes hon till ett angränsande rum.

– Pappa ville att vi skulle be för honom, trots att vi inte är religiösa. Men jag sa att jag inte trodde att några ord skulle hjälpa, för då kände jag att det skulle gå åt helvete, berättar hon.

När hon fick beskedet att Emil dött skrek hon rakt ut. Efteråt fick hon reda på att hans hjärta hade slutat att slå redan halvvägs till Gävle.

När den tredje ambulansen med Jennys mamma kom till akuten gick hon ut för att berätta att hennes barnbarn hade dött. Då mötte hon även sin äldsta systers sambo, som backat över Emil.

I det ögonblicket exploderade alla känslor.

– Jag blev så jävla arg. Jag flög på honom, skrek att han dödat min son och slog och sparkade. Det var sista gången jag pratade med honom.

Jenny och Göran åkte hem och hämtade Emils pyjamas, leksaker och nallar för att bädda om honom.

– Jag ville att han skulle ha sina egna saker. Sitt eget täcke, sin snuttefilt.

Det var sista gången de såg honom. Sedan fanns bara sorgen.

Till en början bodde de hos släktingar. När de flyttade hem till sitt dåvarande hus bestämde de sig för att göra färdigt renoveringen av Emils rum.

– Jag inredde rummet precis som jag hade tänkt. Allt utom sängen. Jag kände att det inte var någon idé att ställa dit den.

Efter det började Göran och Jenny göra om allting i huset. Så här i efterhand tror Jenny att de behövde något att fokusera på, som tvingade dem att hålla igång.

Men ett halvår efter olyckan gick luften ur dem. De fick hjälp att kontakta en psykolog.

– Jag ville ha hjälp att leva vidare. Även om ingenting skulle bli som förr ville jag fortsätta. Vi var tvungna, för Wilmas skull. Hon bar oss fram mer än vi någonsin kunde förstå. Utan henne hade vi gått under.

Tiden gick och de turades om att bära varandras sorg.

Julen efter olyckan försökte de göra sitt bästa för att Wilma skulle ha det bra.

– Jag trodde att det skulle bli väldigt svårt, men den jobbigaste perioden kom faktiskt efteråt. Det var då allting sjönk in – då insåg jag att Emil aldrig skulle komma tillbaka.

Jenny tror att många utomstående kan ha uppfattat dem som känslokalla, eftersom de inte alltid visade sin sorg öppet. Hon beskriver själv tiden efter olyckan som ett tomrum, utan känslor.

– Man sitter som ett skal och bara är. Men skulle kroppen inte kunna stänga av allting skulle man dö, det är jag övertygad om.

Ibland var det emellertid som om någon tryckte på en knapp och allting rann över henne. Då kunde hon bli hysteriskt ledsen. Sedan, lika plötsligt, stängdes känslorna av igen.

Olyckan blev ett trauma för Jennys släkt. Kort efteråt valde Jenny att bryta med sin äldsta syster och hennes sambo. Vilket även fler familjemedlemmar gjorde.

– Det var för jobbigt att träffa henne, han fanns alltid med, som en skugga. Så vi bestämde oss för att lägga locket på, säger hon och fortsätter:

– Det är tragiskt på så många sätt, förutom att Emil dog har jag förlorat en syster. Men det har gått så många år att jag inte längre funderar över det.

Det blev aldrig något polisiärt ärende av det inträffade. Enligt polisen var det en olycka, så utredningen lades ned.

Systern är fortfarande tillsammans med mannen som körde bilen.

– Jag kan inte förlåta honom. Men jag går heller inte runt och hatar honom.

Våren 2007 fick Jenny och Göran reda på att de väntade barn igen. Lille Oliver blev en nystart för familjen. När han låg på Jennys bröst efter förlossningen vaknade alla känslor till liv – mellan Göran och Jenny, och mellan dem och Wilma.

– Ett nytt barn kan aldrig ersätta det som försvunnit, det är fortfarande ett barn för lite. Men det kan väcka värmen och kärleken till liv igen, förklarar Jenny.

Ett tag var olycksdagen det enda minnet de hade av Emil. Numera minns de tiden innan olyckan – hans personlighet och det roliga de upplevde tillsammans.

– Det tog jättelång tid för mig att sudda ut bilden av honom från olyckan. Jag har jobbat hårt för att minnas honom som den han var innan, säger Jenny.

I november 2009 sålde familjen sitt dåvarande hus. Jenny och Göran kunde inte bo kvar, eftersom de kände att sorgen satt fast i väggarna.

I dag, nästan fem år efter olyckan, har de gått vidare med sina liv, tillsammans. Men deras minnen kommer aldrig att blekna.

– Sorgen är lika tung, händelsen lika fruktansvärd. Det är ingenting som går över, men vi har fyllt på med annat, vår ryggsäck innehåller inte längre bara en tung sten, säger Jenny och fortsätter:

– Att förlora ett barn är så fel som det kan bli. Den smärtan går inte att sätta ord på.

I maj skulle Emil ha fyllt sex år. På hans födelsedag brukar de alltid göra något speciellt.

– Det är ändå en glädjens dag, även om det är så fel att han inte längre är här.

Mer läsning

Annons