Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solidaritet mellan landsbygd och stad

/

I Sverige finns ett system för skatteutjämning mellan olika delar av landet, där både inkomst- och kostnadsutjämning ingår. Tanken är att kommuner och landsting ska kompenseras för den sortens kostnader som de inte kan påverka; det geografiska läget, befolkningens åldersstruktur och sådant. Samt att utjämningen ska garantera att det finns samhällsservice av likvärdig kvalitet över hela landet.

Annons

Som jag var inne på i förra veckans ledare så finns en tydlig spricka mellan storstad och landsbygd. Mellan Stockholm och resten av landet finns det ekonomiska och politiska skillnader som förstärker dessa motsättningar. Vargjakten är en tämligen aktuell debatt där många av motsättningarna tycks vara regionala. Även i debatten kring skatteutjämningen finns tydliga kopplingar mellan någons åsikt och dess bostadsort.

Sedan 2008 har en parlamentarisk utredning sett över det här systemet och deras rapport kom nu i veckan. Deras förslag handlade mest om att ändra tekniska detaljer i fördelningen. Trots att systemet har fått mycket kritik, främst från lite rikare kommuner i Stockholmsområdet, så var alla partier i utredningen överens om att utjämningen behövs. Dessutom har utredningen tittat på om systemet är dåligt för tillväxten och kommit fram till att så inte är fallet.

Ett tydligt exempel på en kritisk röst i denna fråga är Stockholms handelskammare, som nyligen hävdade att skatteutjämningssystemet hindrar hela landets tillväxt genom att det hämmar Stockholmsregionens möjligheter. De menade helt enkelt att stockholmskommunerna straffbeskattas på ett orättvist sätt och att det inte lönar sig att vara en framgångsrik kommun.

På många sätt är det sant att Stockholm är landets motor, men det glöms ofta bort att det som skapar själva tillväxten främst är människorna som arbetar där – och många av dem kommer till Stockholm som unga vuxna. Färdigutbildade och redo för jobb samt utan att medföra behov av vård, äldreomsorg, utbildning eller annat som samhället betalar.

Eftersom jag inte är unik i det här hänseendet så kan vi ta mig som exempel. Lite krasst kan vi konstatera att jag enbart har varit en utgiftspost i Ljusdals kommuns budget med dagisplats, barnsjukvård, grund- och gymnasieskola med mera. Som vuxen har jag kostat mycket mindre, men istället jobbat och därmed varit en intäktskälla för städerna Örebro och Gävle. Alltså är jag ett exempel på den omfördelning av resurser som inträffar när en landsortskommun betalar för ett barns uppväxt utan att få någon ekonomisk avkastning på den investeringen.

Det är glädjande att de flesta trots allt tycks vara överens om att det behövs en utjämning för att hela Sverige ska leva. Det är annars mycket som jobbar för att dra isär Sverige just nu. Politik som gör de rika rikare på de fattigares bekostnad. Sjuka och arbetslösa som tydligt lämnas utanför. Därför kan det vara svårt att känna igen de solidariska tankarna för tillfället. Men skatteutjämningen handlar just om solidaritet. Inte mer och inte mindre.

Solidaritet mellan landsbygd och stad är nämligen ett utmärkt sätt att hålla ihop landet på. Om vi nu menar allvar med att vi vill att hela Sverige ska leva.

Eva Älander

Mer läsning

Annons