Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sök svaret i den egna verksamheten

/

Fackföreningarna fortsätter att tappa medlemmar. En utveckling som inte på något sätt är ny, utan tvärtom har pågått sedan 1990-talet. Då, under den ekonomiska krisen, nådde andelen anställda som var medlemmar i facket sin topp på 85 procent. Nu är andelen medlemmar nere i 71 procent.

Men det största raset har kommit det senaste året då medlemsandelen minskat med sex procentenheter. Det största tappet på hundra år för de svenska fackföreningarna.

Annons

Att den här utvecklingen oroar fackföreningsrörelsen är lätt att förstå. Men i stället för att göra en ordentlig analys av anledningen till att allt färre väljer att vara medlemmar i en fackförening väljer de ansvariga att peka finger och skylla på regeringen.

Enligt LO-bossen Wanja Lundby-Wedin är det huvudsakliga skälet till medlemstappet att avgiften till a-kassan blivit dyrare, en uppfattning som stöds av arbetslivsforskaren Anders Kjellberg.

Men det är inte en förklaringsmodell som håller. För det första måste man skilja på a-kassan och fackföreningen. Det finns ingen absolut koppling dem emellan, även om fackföreningarna administrerar flertalet av a-kassorna. Och för det andra så har åter förändrat a-kassereglerna så att en sänkning av avgiften på 50 kronor skulle vara möjlig.

I stället bör vi komma ihåg hur Lundby-Wedin och andra företrädare för fackföreningarna agerade i samband med avgiftshöjningen. Då gick man ut och kritiserade regeringen för höjningen och menade att nu skulle avgiften bli så hög att medlemmarna skulle fly hals över huvud. På detta sätt skapade man en självuppfyllande profetia.

För det här fick fackföreningsmedlemmarna att fundera över om den höga avgiften, så som den var beskriven av facktopparna, verkligen var skälig att betala. Fick man egentligen valuta för de pengar som man betalade in? Sannolikt kom väldigt många av dem som valt att lämna fackföreningarna fram till att så inte var fallet.

Tänk om Lundby-Wedin uttryckt sitt starka ogillande över avgiftshöjningen, men i nästa andetag uppmanat medlemmarna till att använda en del av den skattesänkning de fått genom jobbskatteavdraget till att betala den förhöjda avgiften. Och förklarat vikten av att stanna kvar som medlem i såväl fack som a-kassa.

För visst måste det väl ha funnits sådana argument. Eller?

Det är faktiskt betydligt lättare att förstå alla dem som valt att inte bli medlemmar i facket eller sökt sig därifrån än de personer som okritiskt fortsätter att betala in sin medlemsavgift.

Fackföreningarna borde vara inriktade på att skapa goda förutsättningar för de anställda, inte att ha som huvudsaklig uppgift att agera lojala stödtrupper åt Socialdemokraterna.

Då, och endast då, kan de skapa tillräckligt med incitament för att medlemmarna ska vända åter.

Mer läsning

Annons