Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Silverfisken och det gyllene rakbladet

/
  • Hon är ett litet barn, i sin Pippiperuk, med vreden uppblossande och övertygande spelad av Åsa Widéen.

Lisa Berg Ortman har sett Åsa Widéens dramatisering av Silverfisken, på Teater Giljotin i Stockholm.

Annons

En liten ”trevlig” flicka bor med sin ”trevliga” pappa i en semesterstuga. Åsa Widéen sitter hopkrupen framför en vit vägg där hon målar minnena i form av en svart spiral och historien om de hemska övergrepp hon utsatts för drabbar publiken nästan fysiskt.

Flickan berättar om det hemska hon är tvingad till, hur pappan pilsk som ett vårtsvin ger sig på henne och tvingar henne att suga på hans äckliga vita kula som stinker piss och hur hon tvingas svälja det som sprutar ut. Pappan är stora stygga vargen som ger blodsmak och han låter sin lika perverse kusin delta i övergreppet, ”bara titta i rumpan” och hon drar den röda luvan över ansiktet när de ger sig på henne.

Hon är ett litet barn, i sin Pippiperuk med kniven fäst vid låret, med vreden uppblossande och övertygande spelad av Åsa Widéen där hon dricker mjölk ur paket och äter ägg med händerna.

Hon är ett litet barn som klär sig till hora i shorts, svart behå under en trasig blus och mycket höga klackar.

Hon är ett barn där hon skriker efter mamma, en mamma som säjer att hon pillat sig därnere till farbror doktorn och att därav kommer infektionen.

Hon är ett barn när hon i punkkängor och svartklädd och sotad runt sin förtvivlade blick skär sig med det gyllene rakbladet på armar och ben.

Silverfisken är en mara som med ett lyriskt språk åskådliggör något obegripligt, hur föräldrar kan plåga sina barn med övergrepp och tystnad. Och flickan som i raseri vrålar att hon aldrig slog sig fri. Hur skulle hon ha kunnat, då hon var mellan ett och sju år?

Silverfisken, som grundar sig på den uppmärksammade diktsamlingen med samma namn av Sofia Rapp Johansson är en skakande föreställning om något hemskt som förekommer bakom en del neddragna persienner. En pjäs där ett litet barn avslöjar det värsta med ett barns språkliga raseri.

Lisa Berg Ortman

Mer läsning

Annons