Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ria fann tryggheten i Alfta

/

Ria är en schäfertik som flyttat från Tyskland till Alfta. När hon kom till sitt nya hem var hon osäker, misstänksam och räddhågsen. Idag, tre år senare, är hon en betydligt mer lugn och harmonisk hund. Läs om Rias förvandling och träffa hennes polare Tjabo, Grille, Palle och Tilla.

Annons

När jag knackar på dörren hemma hos Ulrica Dagh och Benny Edvardsson i Alfta hörs hundskall och springande tassar innanför. Dörren öppnas av en leende Ulrica och snabb som en pil springer hennes ena tyska schäferhund Tjabo ut. Ria, som är en försiktig tik sitter kvar inne i hallen och tittar försynt på mig, innan hon kommer fram och nosar mig på handen.
– Tjabo! ropar Ulrica. Tjabo, kom in igen!
Han kommer genast in i hallen och även han hälsar på mig genom att nosa mig på handen. Snart släpper Ulrica ut båda hundarna i snön, där de springer och leker med varandra. Tjabo fångar en pinne och Ria är inte sen att försöka ta den av honom. Snön yr när de springer flera varv runt det röda huset med vita knutar.
Snart ska Ria och Tjabo få träffa tre schäferpolare, eftersom vi är på väg för att hälsa på Ulricas vänner Magnus och Caisa Strömberg. Magnus och Caisa äger inte mindre än fyra hundar; tre tyska schäfrar vid namn Grille, Palle och Tilla och en gråhund som heter Tanja. Hundarna finner sig tillrätta på golvet i hallen medan Caisa sätter fram en underbar chokladtårta på köksbordet, där vi slår oss ner för att prata om schäfrar. Jag frågar om det finns något som är speciellt utmärkande för schäferhundar.
– Ja, jag ser ju den lite som en vakthund, svarar Ulrica.
– Ja och även som vallhund, fortsätter Caisa. De vill gärna hålla ihop hela flocken…

Innan Ria kom till Alfta tränades hon till skyddshund i Tyskland. Utbildningen är ungefär densamma som en polishundutbildning. Hundarna ska lära sig att inte bli skrämda för att kunna fungera som skyddshundar.
– De skrämmer hundarna med hastiga rörelser och hastiga ljud för att de ska vänja sig vid att inte vara rädda för det, men det klarade inte Ria av, så hon fick åka tillbaka hem till Sverige där hon till slut hamnade hemma hos oss, förklarar Ulrica.
Jag frågar mer om Ria och Ulrica berättar:
– Hon är väldigt rädd för män, så hon har antagligen blivit skrämd av en mansperson på utbildningen. Hon vaktar till och med mig från män, hon ser dem säkert som ett hot. Det är samma sak när någon öppnar ytterdörren hos oss. Gör man det försiktigt och smyger in blir Ria misstänksam och hon ser personen ifråga som ett hot. Detsamma om man går in alldeles för snabbt och direkt går fram för att klappa henne. Det är bättre om man går in alldeles som vanligt och inte bryr sig om henne, då kommer hon oftast självmant efter ett tag.
– Om man istället tittar på Tjabo, fyller Caisa i, så är ju han mycket mer lugn till sinnet. Han tycker att det är roligt när det kommer människor och hälsar på.
Ulrica håller med:
– Ja, han stressar nog av henne på ett bra sätt.
Jag frågar om Ulrica märkt någon personlighetsförändring hos Ria sedan hon hamnade hos henne för tre år sedan.
– Hon är bättre nu, hon är inte lika rädd längre. Men hon har dåligt självförtroende, hon är alltid med mig. Sitter jag ned så sitter hon bredvid mig och går jag iväg så följer hon efter.
När jag frågar Ulrica om hon har jobbat mycket med Ria för att göra henne bättre så svarar hon att det har hon egentligen inte. Hon försöker mest stärka hennes självförtroende. Men att Ria trivs i Ulricas sällskap märks och det är inte heller svårt att förstå. Ulrica är en glad och rolig person med ett hjärta som alltid har klappat lite extra för djur. Detsamma gäller Magnus och Caisa, man ser ett sorts lugn och en ro i deras ögon när de tittar på sina hundar.

Att vissa hundar är mer aggressiva än andra har man ju hört, att en del raser har en instinkt i att till exempel anfalla, men Magnus tror att det är fel.
– Det beror snarare på hur man sköter om sin hund. Alla hundar kan bli aggressiva, även väldigt små hundar kan ju morra, skälla och visa tänderna.
– Man ska ju aldrig hälsa på hundar uppifrån, man ska möta dem i samma nivå som de själva befinner sig i och inte titta dem i ögonen innan man känner att man blivit accepterad av den. Låt hunden hälsa först, fortsätter Caisa.
– Om en främling kommer fram till en hund och vill klappa den och ler stort så att tänderna visas kan hunden tro att det är ett hot, eftersom att hundarna själva visar tänderna när de vill hota. Så man ska aldrig visa tänderna för en främmande hund, säger Ulrica.
– Även om hunden är liten, är den som en stor hund i en liten kropp, säger Caisa.
– Fast Tjabo tror ju att han är liten istället, med sina 36 kilo. Han kan ju komma och sätta sig i knäet på mig, skrattar Ulrica.
Jag frågar vad de känner att djuren ger dem och Magnus skrattar och är snabbast på att svara.
– Fattigdom! Nej då… De här är världens finaste hundar, säger han med kärlek i rösten och ögonen.
– Sällskapet är fint, säger Caisa. Att gå ut och ta långa promenader med dem är underbart.
– Det är alltid någon som tycker om en hemma, svarar Ulrica och skrattar även hon.
– Sedan är det ju en trygghet också, fortsätter Caisa.
– Ja, de har varit barnvakt många gånger om vi åkt bort en stund, skojar Magnus.
Tryggheten håller Ulrica med om. Hon tycker att det är speciellt skönt att ha hund på vintern när hon är ensam i huset och det är mörkt utanför.
– Eller speciellt om man är ute och går med dem. Så länge jag har Ria och Tjabo med mig när det är mörkt är jag aldrig rädd, till skillnad från vad jag skulle vara om jag skulle gå ensam, svarar hon.
Men något negativt måste det väl finnas att ha ett husdjur också… Eller?
– Det ska vara när det är minus trettio grader och det snöar småspik då, skrattar Ulrica. Då är det inte så roligt.
– De drar ju in grus och sand på våren och sommaren… säger Caisa.
– Men egentligen ska man väl inte klaga, säger Magnus. Man har ju valt det själv. Fast det är klart, det blir lite krångligt de gånger man ska resa bort och inte kan ha hundarna med sig. Men vi har valt att inte resa så mycket, det är ju snällast mot hundarna också.

Alexandra Vikström

Mer läsning

Annons