Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rätt att godkänna oönskad gasledning

/

Det blir med all sannolikhet en gasledning i Östersjön mellan Ryssland och Tyskland. I går beslutade regeringen att säga ja till Nord Streams ansökan. Samma sak gjorde Finland. Och Danmark har redan sedan tidigare gett sitt medgivande. Därmed återstår bara beslut från Ryssland och Tyskland innan byggnationen kan dra igång nästa vår.

Annons

Det finns knappast någon anledning att jubla över att vi ser ut att få en naturgasledning genom Östersjön. Naturgas är ett fossilt bränsle. Med en så här pass stor investering bygger man sig fast i en struktur som försvårar omställningen av Europas energianvändning till mer klimatvänliga alternativ.

Det finns också en del säkerhetspolitiska aspekter som gör att ledningen inte särskilt tilltalande.

Bland riskerar den att skapa ett europeiskt beroende av rysk naturgas, med de maktpolitiska komplikationer de kan ha som följd i den händelse en konflikt – större eller mindre – skulle blossa upp.

En annan är det faktum att Ryssland väljer vattenvägen för att slippa att dra ledningen på land genom de Baltikum och Polen. Det har redan skapat irritation hos de berörda länderna och riskerar att orsaka en hel del politiska spänningar.

Det finns således goda skäl till att ifrågasätta projektet.

Fast de här aspekterna är ingenting som regeringen haft att ta hänsyn till då de prövat ansökan från Nord Stream. Ledningen kommer inte att ligga på svenskt territorium, utan bara inom svensk ekonomisk zon. Enligt FN:s havsrättskonvention är det fritt fram att lägga en gasledning på internationellt vatten.

Regeringen har därmed bara haft att pröva projektets miljökonsekvenser och tillse att det inte får en negativ miljöpåverkan på Östersjön och det liv som finns däri och omkring. Ett rent myndighetsbeslut alltså.

Detta arbete har regeringen å andra sidan utfört grundligt. Det har varit en process som pågått under nästa två års tid där regeringen ställt krav på Nord Stream, som sedan inkommit med kompletteringar, varvid nya krav ställts och så nya kompletteringar.

När så alla krav var uppfyllda. Eventuella alternativa dragningar av ledningen avförda. När ingen central myndighet i Sverige avstyrker projektet. Då fanns det inget annat beslut som regeringen kunde fatta än att godkänna ansökan. Vi skulle från svensk sida aldrig acceptera om något annat land försökte stoppa ett svenskt ekonomiskt projekt på ett illegitimt sätt.

Eller som miljöminister Andreas Carlgren (C) uttryckte det; "det finns ingen seriös svensk regering som skulle bryta så kraftfullt mot internationell rätt, som det skulle innebära att säga nej till ledningen. Sverige är en rättsstat, som lägger stor vikt vid internationell rätt."

Det här förhindrar dock inte den rödgröna oppositionen från att hävda att de skulle ha sagt nej till ansökan i det fall de suttit med regeringsmakten. Det man då stilla frågar sig är på vilken grund som Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tänkt sig att motivera sitt nej. Genom att ställa hårdare miljökrav var det enda svar som de i går kunde få ut sig. Vilka miljökrav då? Vilka av de miljökrav som regeringen ställt var inte tillräckligt hårda?

Det är svårt redan sedan tidigare att betrakta den rödgröna oppositionen som ett seriöst regeringsalternativ. Deras agerande under gårdagen förändrade inte denna situation till det bättre. Åtminstone inte för de rödgröna.

Mer läsning

Annons