Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På häst genom sagolandskap

/
  • Sylvia Fridsjö tar täten i galoppen, Anna Olsson följer efter. Pappa Tomas Olsson följer med bra, trots att han aldrig ridit förut.
  • Syskonen Amanda Nilsson och Rebecca Nilsson har gjort det till tradition att varje sommar rida islandshäst tillsammans med mamma Maria Schenell.
  • Höjdpunkten är när vi rider i sakta mak genom den glittrande Svågan.

Ängen skimrar i lila i solskenet. Hela landskapet är insvept i tung, fuktig värme. Gröna bromsar snurrar runt mularna och hästarna ruskar på huvudena.

Annons

 Elva islandshästar lunkar iväg nerför grusvägen. Det går långsamt, men för oss ovana känns det nog så spännande med turridningen på Tallbacken i Svågadalen. Men lunken bryts snabbt när vi kommer in i skogen. Nu är det dags för tölt, en snabbare gångart, som är speciell för islandshästen. Turridningsledaren Michaela Westermark ropar instruktioner bakåt i leden.
– När du töltar då kortar du tyglarna och lutar dig bakåt i sadeln, sen kan du smacka, så börjar hästarna tölta.
Några tittar skeptiskt på varandra. Men direkt som Michaela Westermark drar iväg med sin häst så kopplar de andra hästarna greppet och följer tätt efter.
Så har vi töltat. Ingen föll av och den bakåtlutade ställningen gör att vi sitter ganska stadigt. Tryggheten kommer mer och mer. Efter att ha provat galopp så börjar vi förstå att det här är säkert. Det är bara att njuta av hästarna och den vackra sommardagen. Bland träden skymtar en brusande och skummande Svågan. Det är som om vi rider i ett sagolandskap, och det faktum att hästarna gör som Michaela Westermark säger, blir mer och mer tydligt.
– Ska vi tölta?
– Ja, ropar gruppen. Så sätter vi av. Hästarna följer varandra, nos vid svans.
Det räcker med att Michaela Westermark säger ordet "tölta", så förstår hästarna vad som gäller. Det är hon som är ledaren.
– Det ligger mycket träning bakom det här, jag är med dem i hagen och umgås med dem. Jag litar på hästarna. Är det nybörjare som rider så vet jag att de inte alltid lyssnar på vad jag säger, men det gör hästarna.
Ledet med islandshästar ringlar som ett lurvigt snöre genom skogen. Trots att vi egentligen inte kan rida, galopperar vi fram som ett gäng vikingar.
Tomas Olsson och Lena Olsson från Enånger bestämde sig för att passa på att överraska dottern Anna, som i vanliga fall rider på ridskola, med en tur upp till Tallbacken. För Tomas Olsson är det här första gången han rider, avslöjar han.
– Det går över förväntan, säger han när vi stannar till för att galoppera uppför en backe.
Sylvia Fridsjö från Bålsta berättar att hon började rida för sex år sedan, vid 55 års ålder. Och hon började här i Svågadalen. Hon rider nu lektioner hemmavid, men en gång om året kommer tillbaka hit.
– Det är en utmaning. Det är bra för balansen och motoriken, speciellt när man börjar bli äldre, säger hon.
Också Maria Schenell från Hudiksvall är här för sjätte året. Hon och döttrarna Rebecca och Amanda Nilsson har gjort det till tradition att ta en tur med islandshästar varje sommar. Alla tre tycker fortfarande att det är lika kul nu som första gången.
– Det är något som passar alla, både gamla och unga, och så gör vi något tillsammans, säger Maria Schenell.
I slutet av färden så töltar vi på riktigt proffsigt. Höjdpunkten är när vi korsar ett vadställe i Svågan. Hästarna stannar till i det strömmande vattnet, dricker och står sen bara stilla.
De svalkar sig. Några av hästarna drar sig till djupare vatten för att kyla magen också.
Vattnet skummar och glittrar runt de rundade stenarna och blå junfrusländor flyger över vattenytan. En och annan kamera kommer fram.
Vi rider i sakta mak genom den glittrande Svågan. På vissa är det smart att hålla upp fötterna lite, men det är ingen fara för att bli genomdränkt.
Tillbaka på stallbacken är benen möra och ett och annat bromsbett har vi fått, men alla är nöjda.
– Det var lättare än jag trodde, konstaterar Tomas Olsson, som kan tänka sig fler ridturer i framtiden.

Mer läsning

Annons