Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orden skymmer känslorna

/
  • Maria Selbin och Dag Malmberg spelar paret som förälskade sig i ungdomen och nu återses när han är döende, i pjäsen Bli min diamant.

Att gestalta kärlek på scenen är inte det lättaste. I föreställningen Bli min diamant pratar skådespelarna sönder vad som skulle ha kunnat vara ett intressant tema, tycker recensenten, Xenia Hildén.

Annons

De flesta av oss undrar väl lite då och då hur livet sett ut om vi inte hade gjort de val vi gjorde under resans gång. Vad hade till exempel hänt om vi lyckats hålla fast vid vår första stora förälskelse i ungdomen? Föreställningen Bli min diamant handlar om just detta.

Det namnlösa paret, spelat av Dag Malmberg och Maria Selbing, förälskade sig i tonåren, men av någon anledning lyckades de inte hålla ihop. Båda gifte sig med andra. Han en gång och hon tre. De har uppenbarligen lyckats hålla lågan vid liv genom åren och nu träffas de igen. Han är svårt sjuk och har bara en kort tid kvar att leva. De har båda tagit in på hotell, men i varsina rum eftersom hennes man är med.

Det är ganska mycket som känns konstruerat i pjäsen och jag har svårt att tro på de båda kombattanterna. Hon smiter ideligen in på hans rum där de diskuterar sitt förhållande fram och tillbaka. Hur livet bara har hänt utan att de har hunnit reflektera. Båda anklagar den andre för att inte gjort det rätta för deras kärlek och ser sig som offer för omständigheterna. Hon pratar om avsaknaden av passion, men beter sig bara kallt och babblande. Han vill att hon ska stanna och ta hand om honom den tid han har kvar och ger ett varmare intryck. Spelet är bra men texten gör det svårt för skådespelarna att ge ett trovärdigt intryck.

I programmet hyllar författaren Gregory Motton den svenska översättningen av Joakim Stenshäll och det är säkert med all rätt, men det hjälper inte när texten i grunden inte är bra. Visserligen handlar det om två välutbildade människor som möts, men jag tror inte att två älskanden inför döden pratar på en sådan intellektuell nivå som här. Orden skymmer känslorna.

Jag tror att Motton med dialogerna vill visa på hur paret pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar på den andre. Så är det naturligtvis ofta, men det går inte att prata kärlek i bara generella termer. Människor som på allvar vill göra upp med sina liv, inbillar jag mig, är naknare och tydligare än vad vi här får höra från scenen. Det enda som bryter av är musiken som är mycket bra vald. När Dag Malmberg dansar till Tom Jones känner jag äntligen att det finns en passionerad människa som vill komma ut, under skalet.

Xenia Hildén

Mer läsning

Annons