Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Partiledarna drabbade oss i dubbel bemärkelse

Annons

I söndags kväll drabbade de båda regeringsalternativen – den sittande borgerliga alliansen och de röd-gröna utmanarna – samman i en TV-debatt.

Drabbade är kanske fel ord om man tänker på tonläget som var lågmält resonerande. Rätt så tilltalande och sympatiskt, även om man ibland saknar den där glöden som får temperaturen att stiga.

Men politikerna drabbade också samman i den meningen att den vanlige väljaren lätt kunde känna sig drabbad av en hel värld av teknikaliteter och procentsatser hit och dit, rätt långt från vardagens verklighet.

Och ändå handlar politik, och det som partiledarna diskuterade i debatten, i förlängningen om vardagen. De har bara så svårt att koppla vardagens frågor till sina resonemang.

Därför kanske flera gjorde som jag efter ett tag, bytte kanal för att kolla in det suveräna mästarlaget Inter i den italienska ligan. Det kan tyckas vara tjänstefel av en politisk redaktör att göra så. Men jag upplevde faktiskt hela debatten som rätt så förutsägbar. Och jag fick det bekräftat när jag då och då zappade över till debatten.

Utan tvekan framstod alliansen som mer samspelt och överens. Det var egentligen bara när det handlade om den så kallade svenska modellen för anställningstrygghet som de visade på lite oenighet.

Där driver ju Centerpartiet en linje som öppnar för mer flexibilitet och ökad rörlighet. Men tyvärr står partiet ganska ensamt i den frågan. Precis som om den svenska modellen skulle vara en gång för alla given och omöjlig att förändra.

De röd-gröna visade upp betydligt fler åsiktsskillnader. Maria Wetterstrand framstod utan tvekan som de röd-grönas största tillgång, även om Mona Sahlin nu också hade skärpt upp sig medan Lars Ohly mest nickade och flinade instämmande.

Riktigt oklart blev det när skatterna diskuterades. Klart är att de röd-gröna vill höja skatten för att gå till välfärden. Men det är ytterst oklart med hur mycket och var gränsen går för hur mycket skatt som kan tas ut.

Med de röd-grönas resonemang får vi den maximala välfärden med 100 procents skatt. Med andra ord är det staten som äger pengarna och ska dela ut dem i sin nåd till medborgarna.

Den synen har i varje fall Lars Ohly som kritiserade alliansen för att skvätta ut pengar i ofinansierade skattesänkningar.

Vadå skvätta ut? Vems är pengarna?

Enligt Lars Ohly är det statens pengar. Men enligt vanligt rättsmedvetande är det väl ändå medborgarnas pengar. Och medborgarna betalar in en del av sin inkomst för vårt gemensamma bästa.

Frågan är inte hur mycket medborgarna får behålla, utan hur mycket medborgaren ska betala in av det som är faktiskt är hans eller hennes.

Klart är i alla falla att medborgaren, den vanlige inkomsttagaren, får behålla betydligt mindre om det blir ett regeringsskifte efter nästa val.

Mer läsning

Annons