Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Blickens tyranni

Krokar smids. Korgar flätas. Och tusentals skålar och slevar tar form varje år.

Annons

Slöjden är en folkrörelse – men vad ska vi ha föremålen till?

I butiken kostar det ofta… mer än mycket. Ändå har slöjdaren svårt att få ekonomin att gå ihop.

Det här är hantverkets stora dilemma. Det har funnits ända sedan de organiserade slöjdföreningarna startade, alltså i mer än hundra år.

Svaren på frågan varierar:

– För att vi ska hålla kontakt med traditionen, säger någon

– För att det uttrycker landets och landskapens identiteter, säger en annan.

– För att det är lämpliga souvenirer, säger turistnäringen.

Men det vanligaste svaret är: För att det helt enkelt är så fint och vackert.

Korgen, asken eller sleven som en gång var bruksföremål för vardagen är numera ting att betrakta – och markera sin smak och klass med. Slöjdkunnandet har inte någon egentlig plats i vardagslivet. Det märks – också i tidningsspalter när vi beskriver utställningar och slöjdevenemang. Utseendet bestämmer, snarare än funktionen.

Därför finns det inte heller någon egentlig marknad för slöjd. Ingen hantverkare kan leva på att tälja slevar – även om priset sätts högt. Och vilken köpare djärvs stoppa ett konstföremål för kanske 400:- i tomatgrytan eller blåbärssylten?

Häromveckan formulerades oväntat en ny replik i den här sekelgamla diskussionen. Det skedde i Järvsö, på Stenegård, där det anordnades en tankesmedja i korsdraget mellan slöjd, mat och förpackningar. Jag fanns där som ordfördelare. I panelen satt flera lokala livsmedelsproducenter och slöjdare. Där satt också miljöforskaren Monica Lind, docent i miljömedicin, vars forskning vi presenterat i flera artiklar här i tidningen under våren.

Monica Lind beskrev skarpt och skrämmande konsekvenserna av det liv vi vant oss vid: att använda plastskedar i den heta grytan, svepa in osten i mjukplast, stoppa in plastbyttor i mikrovågsugnen osv. Det handlade förstås om bisfenoler och alla de andra (de allra flesta ännu okända) ämnen som vi omger oss och maten med.

– Som det är nu är vi alla ofrivilliga försökskaniner i ett storskaligt kemikaliexperiment, sammanfattade hon.

Gamla tekniker, inte minst näver, såg hon som ett rimligt och vettigt och långtidsekonomiskt intressant alternativ. Och träslevar i köket borde vara en självklarhet.

I panelen och publiken finns en stor kunskap. När fantasin kom i rörelse gavs flera konkreta förslag på en ny, och genomgripande roll för gamla tekniker och beprövade material.

Man kan säga att det blev en kväll då slöjdfrågan för en stund bytte fält – från form till funktion. Från skönhet till nödvändighet. Fortsättningen ska följa, utlovades.

Kanske är vi mogna att lämna den estetiserande idé som suttit som limmad vid allt som har med gamla tider att göra. Det senaste decenniet har ju det mesta som tillhör den gamla världen reducerats till design, inredning och form – oavsett om det handlar om korgar, gårdar eller landskap. En blickens tyranni. I grunden är ordningen förstås helt absurd: åkern ska slås, inte nödvändigtvis för skördens skull, utan för att traditionellt öppna marker ska fortsätta signalera just öppenhet till dem som far förbi.

Vem vet, kanske går den där Stenegårdsdiskussionen till historien som kvällen då något vände.

Slöjd är i ju grunden samma ord som slug.

Mer läsning

Annons