Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt barn knarkar!

Jag är en av många föräldrar som lever med barn som hamnat i drogsvängen. Att leva med ett barn som hamnat i droger är ett liv som man inte önskar ens sin ovän. Många tror att det inte drabbar mig utan det är barn som har haft ett trassligt liv bakom sig. Glöm det! Det kan hända vem som helst.

Annons

Jag tror att många i vår stad inte vet hur utbrett detta är, inte heller att så många omkring ungdomen påverkas av situationen. De första är självklart föräldrarna, syskon, mor- och farföräldrar. Ja, listan kan göras lång... De närmaste orkar inte alltid hela vägen och följden blir sjukskrivningar.

När vår hälsostrateg i kommunen uttalar sig i radion om att "vi är inte värre än någon annan kommun", då blir jag mörkrädd. Första steget för vår kamp mot drogerna måste vara att vi alla, även tjänstemän på kommunen, erkänner hur illa det är. Vi läser om att kostnaderna för behandlingshem för våra barn och unga ökat. Vi som lever med detta jublar! För det betyder att äntligen får en drogande ungdom hjälp.

Dock är inte så enkelt som att man ringer ett samtal till socialkontoret och får hjälp, att ha ett drogande barn kräver uthållighet. Det behövs många samtal. Man ringer socialkontoret, anmäler sitt eget barn, där man får till svar: "Vi måste ha mer på den drogande ungdomen för att vi ska göra något". Då ringer man nära och kära och de lämnar in anmälningar, fortfarande svaret: "Vi måste ha mer på ungdomen..."

Då ringer man polisen, dessa underbara poliser, som finns som stöttning, som förstår en förälders desperation, att man är livrädd att barnet ska dö i drogen. Man anmäler sitt eget barn till polisen, allt för att rädda den man har så kär. En ständig oro, dag som natt för att ens barn ska dö innan hjälpen kommer. Utredningar på socialkontoret pågår cirka 3–5 månader, under tiden fortsätter ungdomen att droga och i vissa fall är det socialkontoret som betalar hyran åt ungdomen.

Vem är medberoende då, kan man fråga sig? Vem hjälper ungdomen till missbruk? Och blir ungdomen kallad till möte på socialkontoret och inte kommer, så är det helt okej och ungdomen får en ny tid en annan dag. Så här ser det ut! Jag önskar att socialkontoret får mer resurser så att man kunde ta krafttag vid första indikationen på droganvändande hos den unge.

Som det ser ut i dag så bygger allt på att den unge själv vill, alltså frivilligt går med på att sluta med droger. Det förstår väl alla och envar att har man hittat något som förgyller den trista tillvaron så ger man inte upp den i första taget. Och i den åldern har vi alla varit odödliga...

Det som hänt i Bollnäs sista året tror jag berör de flesta på djupet. Många är vi som tänker på de anhöriga till pojkarna i styckmordsrättegången och den mördades anhöriga.

Men jag undrar var fanns socialtjänsten under de år som dessa pojkar drogade? Varför fick ingen av dem hjälp i tid? Varför fick det gå så långt? Skrämmande är det också att polisen hittat ytterligare 5–6 unga nya missbrukare i och med styckmordsrättegången? Är vi på rätt väg? Hur många fler ska behöva dö?

En alldeles vanlig mamma

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons