Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigsbarn med ljusa minnen

Ett stort tack till Armo och ni andra finska krigsbarn i Hälsingland, som gjorde tv-programmet om er resa till Finland! Jag såg programmet båda gångerna och grät lika gripen.

Annons

Ett stort tack till Armo och ni andra finska krigsbarn i Hälsingland, som gjorde tv-programmet om er resa till Finland! Jag såg programmet båda gångerna och grät lika gripen. Det syntes så tydligt, vilka djupa känslor dessa gamla upplevelser i barndomen väckte.

Jag är själv ett finskt krigsbarn, född i Lappeenranta. Till skillnad mot er så återvände jag hem och känner ingen bitterhet för det som skedde. Nu förstår jag ännu tydligare, vilken tur jag hade.

Vid 6-årsåldern skickades jag i väg första gången och hamnade hos ett barnlöst par, där han var lärare. Jag minns att jag var rädd för karlar och gick och gömde mig bakom dörren, när farbror Kalle kom hem. Öronvärk hade jag också, men ingen förstod det. Det har berättats för mig att jag inte sa ett knyst på två veckor. Mitt första ord var vatten. Tydligen hade jag lyssnat noga och lärt mig en hel del, för sedan kom språket fort.

Efter ett år fick jag åka tillbaka hem. Där hade jag mamma och pappa samt tre syskon. Vi bodde i en liten stuga på ett rum. Mamma hade legat på sjukhus en längre tid och dog sedan.

Efter att ha varit hemma ett år fick jag åka tillbaka till lärarfamiljen och de tog emot även min yngre syster. Hon fick vara kvar tre år i sträck, men jag skickades hem efter ett år igen. Kunde inte begripa varför jag måste åka och hon fick vara kvar. Senare har jag fått veta att finska staten ville ha tillbaka barnen, när de skulle börja i tredje klass.

Vi hade det väldigt bra hos lärarfamiljen, men vi anpassade oss fort till livet hemma med pappa och syskonen. Efter mitt första år i Sverige ville tant och farbror adoptera mig, men jag ville vara kvar hemma.

För min syster och mig är tiden i Sverige hos tant och farbror ett ljust minne. De kom och hälsade på oss en gång i Finland och jag hade kontakt med dem så länge de levde. Språket har min syster och jag haft nytta av under vår studietid och även senare.

Vid 18-årsåldern flyttade jag till Sverige för att jobba och då träffade jag både tant och farbror igen då och då. Och på den vägen är det, som man brukar säga. Myntet har två sidor säger väl ett ordspråk. Alla barn for inte illa av att de skickades till Sverige under kriget.

Pirkko Söderlund

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons