Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det får inte dröja tio år till

Det framkommer att min gamla skola, Backens skola i Harmånger, där jag gick i mellan- och högstadiet har problem med mobbning. "Fortfarande!?", var min spontana reaktion när jag läste det, men jag är inte förvånad.

Annons

I HT (28/3) kunde vi läsa att elevers psykiska hälsa för första gången kartlagts i en nationell undersökning, utförd av Statens Folkhälsoinstitut. Bland annat framkommer det att min gamla skola, Backens skola i Harmånger, där jag gick i mellan- och högstadiet har problem med mobbning.

"Fortfarande!?", var min spontana reaktion när jag läste det, men jag är inte förvånad. Detta förekom även under min tid på skolan, och det är tio år sedan jag slutade. Även om denna undersökning inte gjorts tidigare, så kan man väl ändå inte säga att det aldrig förekommit tidigare, att det är något nytt fenomen som plötsligt och oväntat dykt upp, utan personalens vetskap.

Så varför har det då inte hänt något mycket tidigare? Personal och – främst – elever har bytts ut i flera omgångar under de här åren, så de "överhuvuden" som fanns under min skoltid kan och bör inte ställas ansvariga för det som nu sker.

Men Nordanstigs skolchef AnnKristin Elfvendal, sa i en kommentar att "vi ska sätta oss ner och reflektera; hur vi ska jobba, vad ska vi lägga fokus på?" och fortsatte med att "det här är ett långsiktigt arbete".

Min raka, uppriktiga fråga till skolchefen och de andra berörda är då: Är det inte på tiden att man gör något, och inte bara reflekterar? Vill man få någon förändring, räcker det inte att grubbla i tid och evighet på hur denna förändring ska ske i praktiken. Många av oss har redan insett vidden av långsiktigt arbete, nämligen att det aldrig någonsin blir något som helst gjort!

Det är tio år sedan jag gick ut. Hur många det är som gått till skolan med rädsla under dessa tio år? Hur många är det vars liv förstörts av mobbning på dessa tio år? Så går det, när en grupp slentianmässiga vuxna med makt, ska försöka komma fram till något.

För att spara lite av dessa vuxnas, tvivelaktiga, dyrbara tid ska jag avsluta med att svara på frågorna som AnnKristin Elfvendal funderade över: Hur ska vi jobba? Se till att utbilda skolpersonalen, så de öppnar ögonen inför verkligheten!

Prata med eleverna – både de som mobbar och de som blir mobbade, utan att peka ut någon inför alla. Vad ska vi lägga fokus på? Att få slut på mobbningen! Var jag inte kritisk innan, blir jag det definitivt nu när dessa två grundläggande frågor tagit tio år för skolväsendet att fundera över.

Det är så man blir imponerad. I negativ mening.

Maria Sågå

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons