Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nybyggaranda som lever kvar

/

Världen är här nu. Och Kiruna är sig inte längre likt.
Det har snöat varje dag sedan jag klev ut på landningsbanan i Kiruna. Det som var hemma för 13 år sedan och som fortfarande i någon mening är hemma. Det som ser nästan precis likadant ut som det gjorde den där morgonen när jag satte mig på flyget mot studierna i Uppsala.

Annons

Men som 13 år senare är så väldigt annorlunda. En förändring i små, små detaljerna, endast synliga för den som i mer än 30 år haft en relation med den här staden. För den som vet hur det var då, och som kan se skiftningarna som utgör förändringen som är nu.

-Ja, och så ska de ju flytta staden, säger många av de jag möter när jag berättar att det är från Kiruna jag kommer. Tydligen är detta något fantastiskt.

Läste en enkät för några år sedan, jag tror det var i Norrländska Socialdemokraten, där man frågade människan på gatan om vad hon tyckte om att staden skulle flyttas. Det var väl ingen som tyckte något särskilt om det egentligen. Man gör inte det här i Kiruna. Måste det ske så måste det ske, gruvan sätter mat på borden. Måste staden flyttas för att det skall finnas mat på borden i köken i staden så måste den flyttas.

Nybyggaranda som lever kvar, någon generation senare. För det handlar inte om månghundraåriga byggnader och kulturarv som ska flyttas. Det handlar om en ung stad, som aldrig hade funnits om det inte hade varit för järnmalmskroppen under Kirunavaara.

Det handlar om träkåkar och ett stadshus och Erskine-hus och höghus och vanliga villor i ett gatunät ritat för att isig vind inte skall få fart. Det handlar bara om byggnader som för inte så länge sedan inte ens stod där de står nu.

Och när allt kommer om kring, är det trots allt långt mindre dramatiskt att flytta på hus än att flytta från staden. Jag tror det är så väldigt många tänker.

Men skillnaden handlar inte om flytten som skall komma. Det handlar om världen som redan kommit. När jag kliver ut på landningsbanan gör jag det efter japaner som redan hunnit plocka fram sina kameror och börjat fotografera snön.

Då. För 13 år sedan ville jag bara bort, vidare, ut i världen. För världen var inte Kiruna. Här fanns bara en gruva och ett sjukhus och lite liv där emellan. Världen fanns en flygresa bort.

Men när jag är på väg hem från en middag med vänner inser jag att världen är här nu, att den nog alltid egentligen var det men att jag inte förstod att uppskatta vardagen för vad den var, extraordinär, då, när jag fortfarande bodde här.

I korsningen som leder till vårt hus ser jag en människa stå med en karta i handen. Mitt i mitt kvarter, är någon det där jag också brukar vara ibland; turist.

Frågar om han behöver hjälp, om han gått vilse. Det har han inte säger han. I’m just walking, svarar han.

På mammas gata går en japan med karta i handen. Och när jag promenerar vidare, hemåt, inser jag att världen är här nu.

Mitt i mitt kvarter.

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons