Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När endast de riktigt stora fiskarna duger

/
  • I hinken finns mäsken, som används för att locka fisken. Till största delen består den av hönsfoder.
  • Jörgen Sundqvist fick 2006 den här rudan, som vägde 1460 gram.
  • Fiskeutrustningen för specimenfiskare är lite annorlunda. Bland annat används en karpsäck, där fisken kan vila ut innan den får simma fritt i vattnet. Dessutom behövs våg, kamera och till exempel ett måttband för att dokumentera fångsterna.
  • Andreas Persson har köpt på sig ett antal spön genom åren.

De jagar "skräpfisken" som andra ratar.
Till sin hjälp har de satellitbilder, slangbellor och en hel del tålamod.
Helsinge specimenklubb fiskar bara de största exemplaren, i jakt på spänning, ära och en seger i Norrländska mästerskapen.

Annons

Mannen med grästrimmern skakar skeptiskt på huvudet, och pekar ut riktningen.

Grusvägen slingrar sig rakt in mot granskogen. Ungefär en halvmil bort från närmsta bebyggelse, frånsett ett par sommarstugor, ligger kvällens mål.

Det är en skogssjö. Utan vettig fisk, hävdar mannen bestämt.

- Där finns bara småabborre, säger han innan han återgår till grästrimmern.

Andreas Persson är inte överraskad över reaktionen. Han är lagledare i Helsinge specimen och har letat sig till sjön tillsammans med Jörgen Sundqvist.

Nu är det inte småabborre de är på jakt efter i skogsjön. Det är sutaren.

Sutaren är en karpfisk. Under flera hundra år har den odlats i Sverige och har planterats ut som matfisk i flera svenska sjöar av rika bönder genom åren. Vid 1900-talets början exporterades fisken till Tyskland, men på senare år har den tappat sin status som matfisk.

På Sportfiskeforum på internet diskuteras det livligt om den överhuvudtaget går att äta.

Smaken är i vilket fall som helst irrelevant för specimenfiskare. Specimen betyder "individ" och de aktiva vill åt de största exemplaren. I den norrländska specimentävlingen ingår 17 arter.

- Det är nästan ingen som vet om den här sjön. Men letar man så hittar man den. Det är också letandet efter nya vatten och upptäckarglädjen som är en stor del av sporten. Det är ett jäkla detektivarbete. När det gäller "skräpfisken" är det ingen som vet var de finns, säger Andreas.

Med hjälp av en burk majs och ett metspö sitter han lojt och kikar ut över vattnet som krusas av skräddare. Efter att ha varit en "vanlig" sportfiskare bestämde han sig för några år sedan för att gå över till specimenfiske.

- Man tänker på ett annat sätt: man fiskar bara där man har chans att få stort, inte där det nappar bra, säger han.

En del av charmen är att leta nya vatten. Till sin hjälp har han satellitbilder. Genom att kolla växtligheten kan han räkna ut om en sjö har potential till stora fångster.

- Det blir mycket att man sitter och tittar på datorn. Man brukar till och med kunna se på sättet de växer om näckrosorna är röda eller vita. Är de vita är det ofta lite surare vatten.

I den här sjön fiskade han sutare förra året. Han fick några ganska stora exemplar. Den här kvällen nappar det dåligt.

- Med flugfiske och kastspö får du aldrig den där pionjärskänslan, tvärtom är det ofta utfiskat i de klassiska sjöarna. Med specimenfiske vet man aldrig.

Mycket i utmaningen är också att det bara är de största exemplaren som räknas. I och med att det är så många arter kräver det mycket av fiskaren. Det ska vara rätt tid på året och rätt tid på dygnet för att de stora fiskarna ska nappa. För att en fisk ska "lära" sig att nappa på betet måste man ibland mäska i flera veckor, vilket innebär att man slänger ut bete i sjön. Jörgen har till exempel några slangbellor med sig som man skjuter ut mäskblandningen med. Det tar flera år att bli en bra specimenfiskare, och man lär sig något nytt varje dag, enligt Andreas.

- Fast den enda man lär sig i dag är att det inte nappar varje gång här, säger han.

Jörgen Sundqvist sitter på en udde en bit bort. Han började med specimenfiske för fem år sedan.

- Jag har aldrig brytt mig om att äta fisk. Jag tycker inte om det, säger han.

I stället är det spänningen och avkopplingen som är tjusningen.

I maj var han ute 20 pass.

- Det har blivit extremt mycket. Den här veckan har jag varit ute varje dag. Jag har fiskat vimma i Lötån i Vågbro. Där har det varit mycket specimenfolk, ända från Piteå, säger han.

Anledningen till att folk hittar vattnen är att varje specimenfångst registreras på en hemsida. Då kan andra tävlande åka långväga för att jaga lyckan. För att undvika fusk vägs varje fisk och fotograferas med någon storleksreferens, som ett måttband eller en tändstickask, innan fisken släpps tillbaka.

Det finns även en klassificering av vad som är ett stort exemplar för varje art, "Storfiskregistret", som organisationen Sportfiskarna ansvarar för. När det gäller sutare ligger vikten på 3,2 kilo. Målet för Andreas och Jörgen är att få tio stora arter. Då belönas man med en guldnål. Andreas har anmält id, mört, vimma och sarv medan Jörgen fixat mört, id och vimma.

Andreas berättar att det finns en svensk som har stora exemplar av 50 olika arter.

- Men vad de får tid och pengar ifrån, det vet inte jag, säger han.

Solen sänker sig bakom träden när klockan närmar sig tio. Vissa gånger fiskar de hela nätterna. I termosarna brukar det finnas kaffe. Kanske har de några mackor med sig. Andreas berättar att man upplever mycket. I bland ser han ugglor svepa över marken i jakt på sina byten. Stillheten kan snabbt brytas mot vilda kamper mot fiskarna.

- Men visst tycker folk att det är konstigt: Att fiska utan att äta fisken. Men man bryr sig inte längre, säger Jörgen.

Mer läsning

Annons