Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många tunga skäl för att donera mera

/

Väldigt få vill tänka på sin egen död. Men vi borde göra det.

Annons

Vi borde fundera över livets enda absoluta, oundvikliga faktum; att vi, alla, du och jag och alla vi känner och inte känner, en dag skall dö.

För dö kommer vi göra även om vi inte tänker på det och spenderar ett helt liv på att efter bästa förmåga låstas vara odödliga.

Att vi helst inte tänker på döden är ett obestridligt psykologiskt faktum, som tyvärr riskerar försvåra för våra anhöriga och även samhället vi under vår livstid är en del av när vi väl dör.

Att inte planera för sitt frånfälle försätter anhöriga lätt i vånda när beslut skall fattas om organdonationer och begravningar. Beslut som skall fattas i en situation då våra nära befinner sig i kris; vi har ju dött.

Trots kampanjer för att få svensken att skriva in sig i donationsregistret saknas fortfarande uppgifter om hur en majoritet av svenska folket egentligen vill ha de när de dör. Idag finns 1 499 337 personer registrerade. Övriga överlämnar åt sina anhöriga att fatta beslut i en situation präglad av sorg och chock.

Att vi inte fattar beslut om organdonation innebär att människor riskerar dö i väntan på ett nytt organ, helt i onödan.

Idag väntar 765 individer på ett nytt organ, men tyvärr dör årligen runt 30 personer i sin väntan. Ett slöseri med liv som vi gemensamt hade kunnat rädda.

Under veckan som gick aktualiserades donationsfrågan igen när forskare vid Linköpings Universitet förespråkade ett system där våra anhöriga erbjuds ekonomisk ersättning vid donation, pengar som skall gå till vår begravning.

Ett oacceptabelt förslag, i Sverige och i andra länder är organhandel förbjudet eftersom det är att klassas som en djupt oetisk handel. Vilket det också är.

Vi och våra anhöriga borde inte behöva uppmuntras till donation genom löften om pengar.

Vi borde stå vår nästa så nära att det faktiskt är en självklarhet att donera våra organ.

Men å andra sidan. Vi är ju döda.

Så för oss spelar det ju förstås egentligen inte någon roll vilka beslut som fattas eller under vilka omständigheter. Vilket dock är ett tämligen egoistiskt förhållningssätt till människorna vi älskar.

Och till människorna vi aldrig mött, men som genom oss kan få en ny chans till liv, till ytterligare dagar att skratt och älska och dra ner luft i lungorna.

Och så var det ju den där andra aspekten förstås.

Att vi en dag själva kan hamna i en situation där vi eller de vi älskar behöver ett nytt organ.

Och riskerar dö i väntan på ett organ.

Mer läsning

Annons