Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Loos stavas med ett o...

/

När Losborna ville stava Los med två o blev det nej från myndigheterna. Likaså när man i Glössbo ville ta bort ett s.
Ortnamnen är en del av vårt kulturarv och de vårdas där efter.

Annons

Det materiella kulturarvet är påtaligt och lättillgängligt. Säg den som inte har fascinerats av medeltidskyrkor och gamla gårdar. Ortnamnen tillhör det immateriella kulturarvet men är, precis som de gamla byggnaderna, också bärare av vår historia.

De första människorna som kom till Hälsingland bosatte sig vid de stora vattenvägarna. De ortnamnen är ofta äldre än namnen i inlandets skogar, och därmed också mer svårtolkade.

– Många ortnamn har ett väldigt ålderdomligt språkligt uttryck. Man vet inte vad det är för ord som namnen innehåller, berättar Annette Torensjö som är chef på Lantmäteriets ortnamnsenhet i Gävle.

För att tolka namnen har forskarna under senare år arbetat mer tvärvetenskapligt än tidigare. Genom att titta på arkeologsikt material och sammanställa olika rön skapar de en sammanhållen bild av bebyggelseutveckling och språkutveckling.

– Ortnamnen är en historiebok, de anknyter till naturen och till de verksamheter som varit på orten, säger Annette Torensjö.

Då och då brukar Annette Torensjö medverka i Förmiddag i Radio Gävleborg och svara på frågor om ortnamn i Gävleborg. Allra mest frågor får hon från Hälsingland. Här är intresset för ortnamn stort.

Det finns två myndigheter i Sverige som har ortnamn inom sin verksamhet. Den ena är Lantmäteriet som är Sveriges nationella ortnamnsmyndighet. Den andra är Institutet för språk och folkminnen som har en särskild avdelning för ortnamnsforskning, och som just nu kartlägger bebyggelsenamn i Hudiksvalls kommun.

Ortnamn har troligen funnits i någon form lika länge som det mänskliga språket. Och trots att språket förändras och utvecklas har ortnamnen varit förvånansvärt stabila. Vissa svenska ortnamn går förmodligen tillbaka till bronsåldern, det vill säga långt före Kristi födelse. I Hälsingland finns många namn som är belagda sedan medeltiden.

Ortnamnen har en stark förankring, och även ett starkt skydd. Det går inte att ändra en stavning bara för att man vill väcka uppmärksamhet. De svenska språkriktighetsreglerna ska följas och hävdvunna ortnamn får ändras endast om det finns starka skäl.

Trots det händer då och då att befolkningen eller politikerna på en ort vill ändra namnet eller stavning, men det är väldigt sällan större orter får tillstånd att ändra sitt namn. Senast det hände var 1972 då regeringen, mot namnvårdarnas rekommendationer, lät Hälsingborg byta stavning till det mer internationellt gångbara Helsingborg.

– Med den nya stavningen försvinner kopplingen till namnets ursprung nämligen hals som syftar på det smala sundet Öresund. Det är samma ord som ligger till grund för Hälsingland, där det syftar på de djupa havsvikar som tidigare skar in i landet men som inte längre finns kvar på grund av landhöjningen, berättar Annette Torensjö.

Själv har hon fattat beslut i två namnfrågor som rört ortnamn i Hälsingland: Los och Glössbo.

I Losfallet var det en fastighetsägare som ville ändra stavningen till Loos. Både Riksantikvarieämbetet och Institutet för språk och folkminnen fick yttra sig innan Annette fattade sitt beslut. Det blev avslag med hänvisning till namnet ursprung och historia.

– I Sverige markerar vi inte vokallängd genom dubbelteckning, det finns också en stark hävd för namnet Los. Namnet hör ihop med Loån och Losjön. Vad lo betyder är oklart men gammalt tillbaka stavades Losjön Lose, det namnet drogs sedan ihop till Los.

Stavningen Loos var dock inte gripen direkt ur luften. Det gamla bruket, som bröt kobolt i gruvan i Los, använde två o:n i sitt företagsnamn.

– Stavningen Loos är en dekorationsstavning, ett sätt att stava som var vanligt i Sverige under stormaktstiden, säger Annette Torensjö. Den strider mot god ortnamnssed.

Inte desto mindre överklagades beslutet och drevs ända till Kammarrätten innan det slutligen avgjordes. Avgjordes förresten … I alla offentliga sammanhang stavas Los med ett o. I Los stavar man som man själv tycker.

Glössbo, eller Glösbo, är en annan historia. Plötsligt en dag på 1960-talet vaknade Glösboborna upp och fann att de bodde i Glössbo. De gamla vägskyltarna var borta och de nya hade en ny stavning. Länge nöjde man sig med att tillämpa civil olydnad och stavade som förr. Men på 1980-talet tog Gunnar Jonsson tag i saken. Han gick runt i gårdarna med en namnlista som han sedan bifogade då han skrev till myndigheten och begärde att få tillbaka den gamla stavningen.

– Jag pratade med ganska många på telefon när jag höll på med det här ärendet, berättar Annette Torensjö, och det var entydigt att alla uttalade namnet som det stavas, med två s.

Men Gunnar Jonsson tycker ändå att det är ett märkligt beslut.

– Jag tycker det är konstigt att de ska stava efter bygdemålet när det står Glösbo på alla gamla kartor, säger han.

Namnet finns belagt sedan 1300-talet och hette från början Glopsbodhum. Glop beskriver en person, eller snarare hur den personen såg ut. Uttolkat betyder namnet Glops bodar ligger på den här platsen. En titt i ortnamnsregistret visar att båda stavningarna har förekommit parallellt, i alla fall under 1900-talet.

Annette Torensjö förklarar hur hon motiverade sitt beslut.

– Om stavningen skulle ändras skulle så småningom även uttalet ändras, det har man sett vid andra stavningsförändringar. Man börjar använda ett läsuttal i stället för det genuina uttalet.

Men precis som i Los tar byborna lätt på myndighetens beslut. Byföreningen heter än i denna dag Glösbo Byförening.

Kyrkbyn, Fågelsjö, Granön och Korpåsen är fyra ortnamn i Hälsingland som har sitt ursprung i natur eller verksamhet som förekommit på orten. Namn som till exempel Monte Carlo, Sibirien, Korea, och Österrike, som också finns i Hälsingland, har en helt annan historia.

– Uppkallelsenamnen var ett namnmode som kom från Europa på 1700-talet i samband med de stora krigen då man skickade ut officerare från Sverige. Som tack för hjälpen fick de stora gods i Sörmland när de kom hem. Torpen som låg under godsen fick då namn från Europa. Vaterlo (Waterloo), London, Livland och Mosko (Moskva), är några exempel, berättar Annette Torensjö.

Längre fram i historien, då man fick allt fler kontakter utanför landet, bland annat genom ökad handel och genom utvandringen, kom uppkallelsenamnen på modet igen.

– En del namn är uttryck för en längtan till en plats som skulle vara bättre, andra fick brev som inspirerade till utländska namn. Kanske var Sibirien en åker som låg långt bort. Amerika kan ha varit en ett område som var särskilt bördigt, eller kanske den som bodde där pratade mycket om Amerika.

Uppkallelsenamnen kunde också ha en religiös bakgrund. I Söderhamns skärgård finns en vik som heter Sion och utanför Kilafors ligger ett torp som heter Betlehem.

– Den mest intensiva bildningstiden är i slutet av 1800-talet, och det är nästan bara mindre platser som har den här typen av namn, små torp, åkrar och ängar.

Även i vår tid skapas nya ortnamn. Just nu är det modernt att ge nya bostadsområden namn som anknyter till naturen, till exempel äng, park eller strand.

– Den här företeelsen speglar stadsbons längtan till naturen. Genom att ge området den här typen av namn försöker man ge det ett mervärde, säger Annette Torensjö.

– Men de här namnen har inte någon förankring i traktens kulturhistoria, de är mer att betrakta som varumärken än ortnamn.

Ortnamnen är en viktig del av vår kulturhistoria och de hänger ihop med förståelsen av varför vårt land ser ut som det gör. Därför är det viktigt att skydda och bevara dem.

Vid avstyckning av nya tomter används normalt namnet på den fastighet som tomten styckats av ifrån. Fastighetsbeteckningen utgår från den genuina byindelningen. Bryter man ny mark ute i skogen tittar man på vad som är gängse namnskick i den trakten.

– Skulle vi vara generösa med att godkänna nya namn och fastighetsbeteckningar kommer vi att slå sönder en fastighetsindelning som har en lång tradition. På en del håll har det varit väldigt lite förändringar sedan 1500-talet.

Namn som uppstår spontant och sedan får fäste i befolkningen är däremot en helt annan sak.

– Det kan vara ett namn på en vägsträcka eller ett naturområde. Ofta finns det ett inslag av folkhumor i de här namnen, som till exempel Klosettpalatset i Uppsala, det första huset som hade vattentoalett. När man använder de här namnen är man med och skapar namnhistoria. När människor har glömt vem och varför det här namnet en gång skapades, när namnet finns kvar och används – då är det ett hävdvunnet namn.

Mer läsning

Annons