Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lokalpatriotism är ingen tävlingsgren

/

I lördagskrönikan den 3 april efterlyste PO Tidholm en gemensam tidning för Hälsingland och redovisade flera goda skäl för det. Inte minst skälet att få "veta vad som händer i nästa socken eller bakom nästa vägkrök".

Annons

Och han är inte ensam.

För en tid sedan kom en prenumerant och frågade:

- Hur länge dröjer det innan vi får en tidning i Hälsingland, Hälsinglands Tidning, som kan fungera som nyhetsorgan och ett slags kitt för hela Hälsingland?

Det var inte läge att diskutera frågan närmare just då eftersom vi möttes i att partaj-mingel.

Men dagen efter kom jag att tänka på vad min kollega på Dala-Demokraten (s) Göran Grejder skriver i sin bok Fucking Sverige – en modern Dalaresa.

Så här skriver han bland annat: "Länets tidningar exploaterar och underblåser i själva verket oupphörligt den lokala självtillräckligheten genom att satsa så hårt som man gör på editionerade upplagor för varje bygd och på speciella tidningar för olika bygder. Och så har vi fått situationen att läsarna i Leksand blir upprörda om det på löpet är en nyhet från Rättvik och tvärtom........ Tidningarna exploaterar lokalpatriotismen i stället för att övervinna den. Det försvårar samarbetet mellan kommuner och människor i största allmänhet."

Känner vi igen oss? Vi behöver bara byta ut Leksand och Rättvik mot Söderhamn, Bollnäs, Ovanåker, Ljusdal, Hudiksvall eller Nordanstig.

Visst är lokaltidningarnas styrka det lokala, men samtidigt måste man som Grejder och Tidholm fråga sig om det finns risk att tidningarna blir så lokala att de blir språkrör för den egna bygden, snarare än en granskare av det som händer och sker i kommunerna och regionen.

Jag tror att både politiker, företagare, tidningsmakare och andra har anledning att fundera över och diskutera lokalpatriotismen som fenomen. Det finns knappast längre några egna frågor och angelägenheter som kan eller ska drivas lokalpatriotiskt. Förutom på idrottsplanen. Där ska lokalpatriotismen sjungas ut för full halls när det drar ihop sig till lokalderbyn.

Men för övrigt?

Är det rimligt att Hälsinglands omkring 130 000 invånare är uppdelade i sex kommuner? Var och en med hela batteriet av kommunala nämnder och tjänstemän.

Är det rimligt att företag kan spela ut kommunerna mot varandra när det gäller att söka bästa villkor och möjligheter för sina kommersiella etableringar? Är det rimligt att nästan varje kommun i landskapet har sin lokaltidning?

Konkurrensen och lokalpatriotismen är bra, sporrande och festlig när det handlar om att tävla.

Men den tid är för länge sedan förbi när hälsingekommunerna ska tävla med varandra - även om kanske en del har svårt att inse detta.

När det gäller näringsliv och kommunal verksamhet kommer ingen kommun i Hälsingland någonsin att vinna något mästerskap på egen hand.Kanske inte heller tillsammans. Men förutsättningarna att finnas med i högsta divisionen är troligen mycket bättre om man agerar tillsammans.

Det är naturligt att slå vakt om det egna näraliggande. Men den som ägnar sig åt navelskådande ser inte vad som händer runt omkring.

Visserligen har samarbetsklimatet mellan Hälsingekommunerna blivit något bättre under senare år. Men kommunalt måste det till en helt annan samordning än idag.

Kanske också dags för en gemensam tidning för landskapet som skulle vara ett slags kitt. Där man som Tidholm skriver "skulle kunna jämföra öden och dela erfarenheter med varandra, ställa mer kraftfulla krav på våra makthavare och tillsammans formulera tankar om hur vi vill ha det i vår provins".

Hur som helst är det hög tid att sluta exploatera och underblåsa lokalpatriotismen, som Grejder uttrycker det. Och i stället jobba för att övervinna den.

Mer läsning

Annons