Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lite skit har väl ingen dött av...

/

Annons

"Den som gillar auktoritär envägskommunikation har inte längre något på nätet att göra. Att skriva på digitala medier handlar om att gå i närkamp med sina läsare. Att prata med dem. Påverkas av dem. Och att inse att lite digitalt bajs i brevlådan är betydligt trevligare än verkligt dito."

Så skrev journalisten Martin Aagård på Aftonbladets kultursidor i tisdags i en kommentar till DN:s artikelserie om näthatet. En analys som bär på många brister.

Vad Martin Aagård helt missar i sin analys är att det anonyma näthatet inte handlar om kommunikation. Det handlar inte om individer intresserade av ett samtal, en dialog. Det finns ingenting att gå i närkamp om när kommentarerna består av fördomar, invektiv och illa underbyggda påståenden. Vad som finns är en anonym monolog.

I Aagårds analys ligger en underförstådd acceptans för en samtalston på nätet som ingen skulle acceptera på en arbetsplats eller vid ett middagsbord. En acceptans som är fullkomligt obegripligt och som dessutom andas uppgivenhet.

Nätets kommentatorer gömmer sitt hat och sina fördomar bakom anonyma signaturer, till skillnad från många av skribenterna de kommenterar. Det är onekligen väldigt lätt att sitta och skrika ut allsköns idioti när man inte ens behöver stå för sina tillkortakommanden.

Anonymiteten anses som självklar för kommentatorerna. Men skall den verkligen vara det?

Skulle möjligheten att kommentera anonymt inte finnas skulle tonläget förmodligen inte vara lika uppskruvat. För i oviljan att stå för sina åsikter ligger en feghet som antagligen skulle innebära att de som inte vet hur man uppför sig skulle avstå från att monologa på bloggar och tidningarnas websidor.

Jag lever inte i någon illusion om att näthatet kommer försvinna helt. Möjligheten att vara anonym lär bestå. Men varför acceptera hatmonologen? Varför se den som en självklar del av nätkommunikationen? Den riskerar trots allt tysta röster långt mer intressanta röster än nätets gaphalsar.

Kanske har Martin Aagård varit väldigt förskonad från näthatet. Hans enda personliga exempel i krönikan är ett tämligen oförargligt "jävla vinbäver". Som manlig journalist slipper han per automatik bland annat hora, feministfitta, inkvoterad och lilla stumpan i sin inkorg och i kommentarer på nätet.

Kanske är det också därför Martin Aagård väljer att ignorera hatets könsdimension i sin analys. Han tycks dock inte heller se vare sig främlingsfientligheten eller homofobin som skvalpar runt där ute.

Väljer man att bortse från allt detta, ja då är det onekligen tuff jargong där ute på lika villkor. Och det digitala bajset långt trevligare än verkligt dito.

Men om man till skillnad från Aagård inte bortser från könsdimensionen, inte ignorerar vare sig homofobin eller rasismen. Ja, då framstår plötsligt vanligt, hederligt bajs i en Big Pack-låda nästan som lite småmysigt. För att det är hanterbart.

Och långt mycket lättare att ignorera än den anonyma hatmonologen på nätet.

Mer läsning

Annons