Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Undflyende dikter

Sällan har jag känt mig så frustrerat övergiven som under läsningen av Staffan Söderbloms diktsamling "Sa han", skriver Jan-Olov Nyström i sin recension.

Annons

Trots den bjudande anblicken av en medicinman från Crowstammen på omslaget kränger sig nästan varje strof ur mitt grepp, inte sällan totalt avvisande. Och trots de regelbundet insprängda sångstroferna av vanliga småfåglar, spektrogram kallas de, infinner sig ingen rimlig tolkning av vad jag läser.

Någon gång blir det vackert avrundat, helt rimligt:

"Tusen konsonanter i det här språket/ tusen fler konsonanter än regnets/ håret blött och skallen högburen:/ analfabetens dag."

Men dessa ögonblick är undantagen. Staffan Söderblom, denna hantverksmästerlige författare, lyckas skriva oss en diktsamling så full av kvisthål att varje estetisk hänförelse blir rent omöjlig.

När detta är konstaterat återstår resten av rimliga frågor. Och det sympatiska är att Söderbloms dikt ställer svårigheterna på ett inbjudande, öppet sätt. Han krånglar till det på ett enkelt sätt, så att säga.

Då blir det dikter som denna, där han som talar kanske är den vördige medicinmannen, smått moderniserad:

"Tystnadens mått i sekundmeter [noll] / sedan börjar de flytta på bergen igen/ han sa: vattnen slingrar [o herre] / han sa: de dödas breda ryggar."

En återkommande röst säger något, vems är den rösten som påstår, slänger upp fragment, avbryter meningar, minns saker eller glömmer saker? En åldrad visdoms röst, en sådan som börjat tystna eftersom "han" märkt alltings ofullkomlighet och att livets sammanfattningar i regel är ytterst summariska: "utsagan inte ens utsaga"?

Åtskilliga omläsningar för nya frågor upp till ytan, men inte så värst många svar. Kanske fattas mig ett spektrogram över Söderbloms ljud, så att man kunde förstå honom som man förstår stroferna från den diskreta svarthättan?

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons