Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poetisk ljus i vintermörker

/

Tre poesisamlingar och en tidskrift har Anne Brügge plockat samman i sin krönika över höstens utgivning av poesi.

Annons

Peo Rask och tidskriften Komma hade samma tur som Maria Schottenius i höst. Båda satsade på Rumänien. I Kommas fall blev det en presentation av tre yngre poeter och en introduktion av kulturredaktören Marius Chivu.

Hertha Müller har ju konstaterat att Rumänien inte gjort upp med sitt förflutna. Poeten Marius Ianus talar till sitt land med våldsamma anklagelser och hotelser, men avslutar dikten Utdrag ur ett anarkistiskt manifest så här, i Cecilia Hanssons tolkning:

Jag tror inte du vet hur man gråter, Rumänien,

Jag tror inte att jag är ditt barn, Rumänien,

du vet inte hur man gråter.

En poesikrönika i klimatmötestider kan inte komma undan den välkomna debutanten Karin Hultenheims diktsamling Tvättat vatten (Ord & visor förlag). Förlaget håller ju till i Skellefteå, men Hultenheims ursprung är Kalmar, en pärla vid ett hotat innanhav.

Förordet är en dikt med panik. Någon fiskar upp mobilen ur fickan och ringer ett nummer ”om och om igen”. Ett nödnummer? Sen följer stillsam naturlyrik om dagg och daggmaskar, luft och tid. Om vatten som låter land långsamt resa sig, men sedan häftigt tar tillbaka utrymmet. Nu söker havet åter land, skriver Karin Hultenheim,

”tung av vatten /

orkar himlen /

inte hålla /

så brister regnbågen”.

Sex ord fyller en sida med poesi i koncentrat:

havet stiger

under mig

och över

Naturvetenskap och poesi ingår här en skön, skör förening, men Aftonbladets litteraturpristagare Helena Eriksson väljer hellre en oskön. I ”Logiska undersökningar” ställs frågor om språk. Varför passar vissa prepositioner här och andra där? Hon märker hur bilder tvingar sig på. Läs uniform, genast ser du framför dig vit skjorta, slips, grå byxor, så onödigt detaljerat!

Kan då inte språket användas för att framställa en ren tanke? Hur ”upprätta: struktur, händelselöshet/ett tomt rum för en tanke/ett tomt hus där en tanke - ett skäl, en väg/ett x och ett y”. Förhållandet mellan orden gäller också mellan människor. De rör sig mot och från varann, poeten registrerar det som en modern dans på en nutida scen: vardagslivet. Så här enkelt: ”han snuddade vid henne när han passerade”. Kvinnan på Annika von Hausswolffs omslagsfoto drar ut ett enormt bubbelgum och försöker se igenom det! Vilket kletigt system! Erikssons poesi är grundforskning.

Här kommer en ung poet med barnvagn och skriver om tunnelbanans hellwittesperrong: ”Samma bild oppklistra / langs n hel plattform Medborgar Idiot”.

Pär Hansson skriver i ”Motorsågsminne” om arbetsförmedlingen och om generationsmöten sommarens ”juusaste natt”. Hans intellektuellt skarpa västerbottensbondska charmar mig i år, i allt från ”snöschlaskets kristaller unner barnwagnens juul”i storstaden till storspovens läte som ”jer juusar än lommens”.

Jag minns Lars Forssells farfarskärlek, när jag läser dessa fadersdikter: ”barn bor under taket i mina rum: därför är jag far/nu leker de stilla/framför sina skärmar bara ögon/å fingrar å ljusblått ljus.”

Det är mycket ljus i Pär Hanssons värld, bara det något att tacka för i vintermörkret.

Anne Brügge

Mer läsning

Annons