Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här står männen från förr – och bara duger

/
  • De ser avslappnade ut, nästan glada. Som om de jobbat på fabriken och någon ryckt tag i dem efter lunchrasten för att de ska agera fotomodeller.
  • Mer slimmade, mer tränade i fotomodellandet, men är det inte något lugnt och mänskligt över dem?
  • Varför skrattar vi åt kalsongmännen?

Katarina Widholm bläddrar i gamla postorderkataloger och slungas tillbaka till en tid då kroppen bar andra betydelser.

Annons

Det är nånting med blickarna tänker jag.

Och kanske med hållningen.

Plötsligt är jag minst fyrtiofem år bakåt i tiden. Bläddrar i gamla postorderkataloger och jag känner med ens dofterna från då. När jag cyklade hem från skolan på fredagen och det doftade nygrillad kyckling från Konsum. Eller när jag snöblöt om byxorna klättrade över staketet till skolan och långtråkig strömmingsflundredoft slog emot mig. Världen var obegriplig då med, men på ett annat sätt. Lugn och eftertänksam.

Titta på 70-talsbilden på kalsongmodellerna från den finska trikåfirman: De ser avslappnade ut, nästan glada. Som om de jobbat på fabriken och någon ryckt tag i dem efter lunchrasten för att de ska agera fotomodeller. Som om de självklart och med stolthet visar funktionen i de kläder de är med att tillverka.

Jag älskar deras befriande vanliga kroppar. Och framförallt älskar jag tilliten de utstrålar i sina kroppar. Har roat mig med att visa de här bilderna för vänner. Först skrattar man sig halvt fördärvad. Så otroligt osannolikt, komiskt fjantigt att någon enda man skulle velat visa sig på det där löjliga, mesiga och fula sättet. Va? Sen börjar vi fundera.

Kvinnorna från samma kataloger är det inget speciellt med. Lite andra frisyrer, lite mer förkläden och korseletter än nu men blickarna är samma som dagens. Poserande, agerande och självklart säljande något annat än kläder. Och man skrattar inte åt dem.

Nu tittar vi på de manliga modellerna på den lilla bilden. De här är absolut mer slimmade, och mer tränade i fotomodellandet än de förra. Men det är ändå nånting med sättet de står på, sättet de betraktar oss. Är det inte lugnt och mänskligt utan att vara varken aggressivt eller påträngande? Och syftet med bilden är lika självklart som den förra. De visar upp kläder som ska säljas till någon som behöver nya kalsonger. Punkt.

I bilderna finns en trygghet i blicken som säger att de är fullkomligt säkra på att de duger som människor, så trygga att de kan bjuda på sin svaghet. Blotta sig. Visa sig veka. Sälja kalsonger.

Varför skrattar vi åt det?

Tvungen att jämföra bläddrar jag hastigt igenom vår tids kalsongreklam. Häpen inser jag att jag är något på spåret.

För nutidskalsongbilderna är antingen uppträdda på formlösa, neutrala pappersformar eller så visas de av muskulösa och unga, hårlösa män. Och dessa unga mäns blickar är spotska, arga nästan otäcka, stundtals. Det känns väldigt osäkert vad de egentligen vill sälja. Kläder verkligen? Eller osäkerhet maskerad till ilska? Trots att de är så perfekta.

Tänk om det är ett tecken? Tänk om det är så att mannens förhållande till sin kropp inte gått framåt utan bakåt? Om den nuförtiden objektifierats på samma sätt som kvinnans. Eller handlar det om kommersialism helt enkelt?

Tänk om det är så att vi på sjuttiotalet slutade köpa och välja kläder och istället övergick till att köpa något odefinierbart som det aldrig går att bli tillfreds med?

För i vår nutid säljer man som sagt något annat. De hårlösa, perfekta vänder sig inte till den som just kommit på att han behöver nya kallingar. Utan till våra vardagsjag som varje kväll när vi klär av oss ska betrakta kroppen i spegeln och förkasta den som icke duglig. Och de nya kalsongerna/skjortorna/byxorna förmådde inte ta oss ur det. Den här gången heller.

Så jag kan inte låta bli att fundera över hur det påverkat oss alla. Vi som plöjde katalogerna från pärm till pärm och sedan ”skrev efter” kläder, tält, leksaker, påslakan och kalsonger, visst borde något fastnat?

Om man varje gång mötte de där blickarna, de där frimodiga, vänliga. Och det avslappnade sättet att visa en varas funktion?

Jag tror att det dröjt kvar hos oss. Och att det gav oss som betraktare ett egenvärde. Man kan fortfarande aktivt bestämma sig för att köpa och leta efter en vara som uppfyller de behov man har. Eller helt avstå om man inte hittar det man söker. Mitt behov projiceras inte på mig av någon annan.

När jag slår igen katalogen tappar jag förnimmelsen av strömmingsflundra och blöta elastabyxor. Som en film som vevas tillbaka med ljusets hastighet ser jag mig omkring i nutiden. Osäkerheten har uppenbarligen nått nutidsmannens ögon. Tryggheten är borta och måste ovillkorligen ersättas med annat. Mansrollen gungar. Tecknen i kalsongreklamen talar tydliga.

Katarina Widholm, är författare, bosatt i Hudiksvall.

Mer läsning

Annons