Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Dialekten är känslornas och kärlekens språk"

Nu har jag i flera dagar lyssnat till intervjuer och läst krönikor om riktig dialekt och har därmed börjat fundera. Vad är egentligen dialekt? Förutom den rent språkliga definitionen, alltså?

Annons

Är det att vara bred och tokrolig i sitt uttryckssätt? Att riktigt vältra sig i sjungande satsmelodier och betoningar som helst skiljer sig från rikssvenskan så mycket som möjligt? Att använda ålderdomliga och stundtals obegripliga ord som man kan slå utsocknes i skallen med och skratta åt när de inte förstår? Helst de som representerar makten och storstadslivet.

Eller att är det att tala som sin omgivning? Att lyhört lyssna in hur kompisarna, släkten arbetskamraterna, omgivningen uttrycker sig? Oavsett var i världen man befinner sig?

Vem pratar den bästa dialekten? Mesta dialekten? Och varför gör man det?

Beror det på hur länge man bott på en plats eller hur många människor man träffat? Eller är det något med personligheten?

Jag har inspelningar från-70talet och Svenskt visarkiv med min farmor (Brita Widholm 1885-1986) där hon sjunger visor på Hasseladialekt. Mellan sångerna samtalar hon. Hon talar tydlig dialekt men jag hör också att farmor vant glider över i mer allmän rikssvenska emellanåt. Farmor hade jobbat både i Hudiksvall och Stockholm i sin ungdom och var van vid att man pratade på olika sätt vid olika tillfällen. Vill man så kan man förstås säga att farmor gjorde till sig och pratade fint med Svensk visarkiv. Eller så kan man tänka att farmor i sin ungdom lärt sig att det är artigt att kommunicera på det sätt som är enklast för båda.

Själv flyttade jag från Nordanstig till Söderhamn precis när skolan skulle börja. Jag vet att jag då pratade tämligen bred dialekt som möttes med skepsis och förvåning i södra delen av landskapet. Självklart anpassade jag mitt språk. Söderhamnska blev skolspråket, språket man utvecklade sociala kontakter på. När jag sedan som ung vuxen flyttade till Stockholm förändrades språket på samma sätt. För där lärde jag mig att dialekten kan göra en sårbar. Att den kan vara ett utpekande märke som gör en åtkomlig och förminskad i ett sammanhang där man vill vara attraktiv och jämbördig. Jag ville vara en av dem. Jag ville passa in och gömde( inte glömde) mitt idiom. Och stockholmskan blev den officiella, vuxna personens språk.

Hälsingedialekten täckte jag över . Sparade den tills jag kom hem, till de som var mig nära. Vilket fick till följd att dialekten blev känslornas och kärlekens språk.

Någon tycker säkert att vi sålde ut oss, vi som anpassade oss till omgivningen. Att vi var högfärdiga och jolliga som inte tyckte dialekten dög för jämnan. Att om man har en dialekt så pratar man den. Alltid. Hela tiden. Annars är det inte dialekt utan tillgjort… Jag vet inte, jag tänker inte lägga någon värdering i detta utan bara konstatera att vi har olika sätt att handskas med språket. Att dialektbegreppet sannolikt är något större än skojsiga ord och mustiga skrönor. För vad betyder egentligen dialekt? Att man är en riktig hälsing? Att man har anor på en plats långt bak tiden? Eller att människor på en ort, i ett sammanhang talar på liknande sätt? Det finns redan fullt av barn här i landet som är födda på annat håll i världen men som pratar bred och övertygande dialekt från den plats där de nu går i skolan, riktiga hälsingar.

Själv har jag olika dialekter för olika tillfällen i livet. Jobbet sköter jag oftast på någon slags rikssvenska. Formella kontakter på telefon sker alltid på stockholmska (det är jättelätt att låta bitchigt krävande på stockholmska), personer från min hembygd möts av vardagsdialekt från Gävleborg och mina närmaste oftast av en satsmelodi med rötter i Hassela.

Men jag har många riktiga vänner där vänskapen faktiskt begås på stockholmska. Utan att jag gör till mig. För att vänskapen växte fram i en tid då jag inte hade begreppen i mitt eget språk. Jag lärde mig diskutera centrallyrik, tjeckisk film, makroekonomin, smink och omöjlig kärlek på stockholmska. Och sedan blev vänskapen sån. På det språket.

Men ibland efter en lång kvälls samtal på stockholmska ramlar ändå dialekten fram som en bortglömd karamell. Jag avslöjar mig med att fråga om någon vill ha en smö’rgås. Eller om vi ska fara och titta på le’jon nån gång. Och då inser jag att dialekten är livet och den samlade upplevelsen av livet.

Dialekten är jag och jag är dialekten.

Katarina Widholm

författare, Hudiksvall.

Mer läsning

Annons