Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den naive fundamentalisten

/
  • Stig Sæterbakken sätter ogärna epitetet provokatör på sig själv. Foto: Bjørn Sigurdsøn/Scanpix

PR-kåt, idiot och nazistsympatisör. Författaren Stig Sæterbakken har blivit kallad mycket och ses som Norges mesta provokatör.

Annons

– Jag är yttrandefrihetsfundamentalist, säger han själv.

De flesta taxichaufförer hittar lätt till Stig Sæterbakkens hus. Jag får veta det strax efter att undantaget som bekräftar regeln släppt av mig vid det Sæterbakkenska hemmet i utkanterna av Lillehammer. Chauffören har då irrat runt i området i nästan en kvart.

I höstas var här livligare trafik.

Under två veckors tid fick författaren Stig Sæterbakken nära nog låsa dörren om sig efter en uppsjö av skriverier och rapporteringar i medierna i den så kallade Irving-affären.

Efter att ha bjudit in den ökände Förintelseförnekaren David Irving till Norsk Litteraturfestival 2009 i Lillehammer utmålades Stig Sæterbakken som den värsta av provokatörer.

Historien slutade med att Sæterbakken avgick som konstnärlig ledare för festivalen och inbjudan till David Irving drogs tillbaka.

Men Stig Sæterbakken vill inte gå med på att klassas som provokatör.

– Provokation för mig är att spekulera i ett resultat. Det förutsätter en cynism som jag inte har. När jag, med styrelsen i ryggen, bjöd in David Irving var det med utgångspunkt i festivalens tema som i år var "sanning". Det blev naturligt för mig att tänka på Irving i samband med detta. Här är en man som hävdar att han faktiskt står för sanningen.

Att inbjudan var kontroversiell var dock Stig Sæterbakken helt på det klara med.

– Däremot var jag inte förberedd på den typ av debatt, eller, som jag menar, den avsaknad av debatt som kom bara timmar efter vi tillkännagav att vi hade bjudit in Irving. Det gick helt enkelt ut på att föra en slags kampanj, att till varje pris få oss att dra tillbaka inbjudan. Jag provocerade bara, det var alla eniga om. Och blev kallad nazistsympatisör, PR-kåt, idiot och allt möjligt. Trots att jag förklarade gång på gång vad jag menade.

Stig Sæterbakken har varit i branschen länge. Romandebuten, "Flytende paraplyer", kom när han var 18 år och under åren har han även gjort sig känd i Norge som en flitig essäist och debattör i det offentliga rummet, där han inte sällan fört fram kontroversiella tankar och resonemang.

Ett exempel är när han i en debattartikel nyligen försvarade rätten att vara emot homo-äktenskap och i en formulering använde begreppet "helig ko" i ett resonemang om homosexuella. Reaktionerna från just homosexuella lät då inte vänta på sig.

För en tid sedan medverkade han i en norsk tv-debatt och uttalade sig om positiva erfarenheter av alkoholkonsumtion. Dagen efter tv-debatten drog flera skolor där han skulle ha hållit föredrag om sitt författarskap tillbaka sina inbjudningar.

– Allt som är svårhanterligt intresserar mig. Jag vill alltid försöka tänka annorlunda kring saker och ting. Ska jag skriva eller prata om alkohol så tänker jag: vad är inte sagt om alkohol som borde sägas? Så vill jag göra med alla ämnen. Vi säger att vi kan prata om allt i vårt upplysta, västerländska samhälle, att det inte finns några tabun. Men det finns det i allra högsta grad. I värsta fall kan du i ett sådant samhälle få en dramatisk skillnad mellan vad folk tycker privat och vad de säger i det offentliga rummet. I extremfallet blir det en slags öppenhetens diktatur.

Är det då värt det? Uppenbarligen har Sæterbakken vid ett flertal tillfällen blivit, som han själv säger, missuppfattad och feltolkad i sina försök att intellektualisera frågor som väcker känslor hos folk. Är det då så konstigt, att vissa ämnen och frågor i det närmaste står utanför den vanliga ramen för diskussion? Förintelsen kanske är det tydligaste exemplet på just detta.

– Visst, jag fick till exempel hatmejl från överlevande och efterlevande från Auschwitz. Och det är inte lätt att förhålla sig till. Jag förstår tanken att det kunde uppfattas som en kränkning. Samtidigt är jag väldigt rädd för att ta hänsyn till att det finns en möjlighet att någon blir kränkt.

När det gäller yttrandefriheten är Stig Sæterbakken inte villig att tänja på gränsarna, och han kallar sig inte för inte för yttrandefrihetsfundamentalist.

– Men jag är nog väldigt dum, och naiv. För jag hyser en stark tilltro till människors förmåga att förstå. Det gäller i högsta grad Irving-affären. Jag trodde att folk skulle förstå min tanke. Där gjorde jag en missbedömning. Men jag ångrar mig inte. Däremot hade jag ångrat om jag hade låtit mig övertalas till att dra tillbaka inbjudan.

För inbjudan drogs alltså tillbaka, efter två veckors intensiv mediebevakning. Alltmedan Stig Sæterbakken vägrade vika en tum. När styrelsen så bestämde sig avgick han istället.

Nu kom Irving ändå, på eget bevåg, till festivalen som ägde rum i maj.

– Och det blev nästan groteskt, för, hävdar jag, hade han fått komma på de premisser som jag och styrelsen ställde upp så hade han blivit en av kanske 400 talare på festivalen. Nu slutade det med att norsk tv betalade resa och uppehälle för honom för att ha med honom i ett tv-program. Därtill blev det stora intervjuer i tidningarna. Han vände hem i triumf.

I efterhand finns det dock en stor vinst med Irving-affären, menar Stig Sæterbakken.

– Stormen kring David Irving medvetandegjorde många människor i Norge om hur det fungerar, i det offentliga rummet, i debatten, när konsensus sätter in och när bara ett spår gäller. Nästa gång något sånt här händer kan det bli lättare för mig att nå ut, det är en vinst.

Kerstin Magnusson

TT Spektra

kerstin.magnusson@ttspektra.se

Mer läsning

Annons