Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den långa flykten

/
  • Ed Harris spelar en mystisk amerikan, och Saorse Ronan en ung polsk flicka i

Senast Peter Weir, 68, visade upp sin känsla för gammalt hederligt filmberättande, i ”Master and commander: Bortom världens ände” (2003), överflyglade den fysiska påtagligheten helt personteckningen.

Annons

På liknande sätt är ”The way back” betydligt mer visuellt anslående än psykologiskt djuplodande - eller för den delen trovärdig. Att sanningshalten i Slavomir Rawics boksuccé ”Flykten från Stalins läger” från 1955 ofta satts ifråga, spelar därmed faktiskt mindre roll.

Den rymning som en handfull Gulagfångar 1941 utför till fots, från Sibirien till Indien, blir i Peter Weirs version likafullt en imponerande, om än inte helt överväldigande, historia. Välspelad av en internationell ensemble, med ett storslaget naturfoto som sällan låter oss glömma att National Geographic är medproducent. Sibirien, Mongoliet, Gobiöknen, Kina. Berg och dal, snöstorm och brännhet sand – Russell Boyds kamera fångar alltsammans. Även om tre fjärdedelar av filmtiden fylls av fotvandring blir det aldrig långtråkigt. Peter Weir kan sitt hantverk. Jim Sturgess, Ed Harris, Gustaf Skarsgård, Colin Farrell och de andra agerar med all inlevelse vi kan önska. Särskilt nära kommer vi dem aldrig; å andra sidan slipper vi det vanliga gruppsykologiska schablonerna.
Det är mest i den inledande skildringen av själva strafflägret som det blir lite klichévarning på den stenhårda dialogen, när den ska få oss att fatta vidden av grymheten och lidandet. Slutscenen kunde vi också varit utan.
Varken djup eller nyskapande, ger oss ”The way back”, om inte annat, perspektiv på de egna välfärdsneuroserna.
Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons