Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Herr och fru Haglund

/
  • Stefans stolthet är EU-mopeden. Han tog förarbeviset för några år sedan, och det betyder mycket för dem att kunna åka vart de vill. I fjol åkte de till Bollnäs för att äta på restaurang.

I sommar gifter sig Helena Hult och Stefan Haglund.

De har gått igenom många svårigheter. Tillsammans är de trygga.

Annons

Den andra juli är det äntligen dags. Då ska Stefan och Helena bli herr och fru Haglund. I ett jättefint rum med stora tavlor och röd soffa på Rådhuset. Kommunalrådet ska viga dem fast det är hans lediga dag. Sedan blir det middag med 40 personer. Bröllopsresan är en kryssning till Åland.

Det var väl ingen som friade direkt. Men det var Helena som förde bröllop på tal först.

- Helena har ett gott hjärta. Hon har fin medkänsla med andra människor. Vi vill leva livet ut tillsammans. Det kanske blir ovant i början att vara gift. Men jag tror att det blir den lyckligaste dagen i mitt liv, säger Stefan.

Paret har mycket gemensamt. De gillar båda att sjunga och röra på sig.

- Stefan är en rolig och härlig person. Jag känner mig trygg med honom. Det kan vara otäckt att gå på stan ensam, men inte om Stefan är med.

De bor tillsammans i en lägenhet på Åsbäcksgatan i centrala Söderhamn. De är med på samma dagliga verksamhet på Nygatan ett par stenkast bort. Helena har praktik på kafé och Stefan på en däckfirma. Deras gode man tar hand om räkningar och pappersarbete, resten klarar de. De brukar laga mat och sköta hushållet tillsammans.

- Vi lever ett bra liv tillsammans Stefan och jag, säger Helena.

Kärlek är att hjälpa varandra, säger de. Helena har svårt att räkna, så Stefan har huvudansvar för att handla. Han vet att om en ost kostar 80 kronor och en annan 60 så är det smartast att köpa den som kostar 60.

Stefan kunde inte tvätta när han flyttade ihop med Helena. Nu har hon lärt honom vilka färger man kan blanda och hur symbolen för torktumling ser ut.

De har varit ett par sedan Helenas 18-årsdag 2003. Hon hade fest i badhuset i Ljusne. Men då hade de redan varit förtjusta i varandra ett bra tag. Stefan spelade med bandet Fräsarna och teatergruppen Guldkornen. Han är nio år äldre än Helena, hon tyckte att han var spännande.

Helena växte upp hos sin religiösa farmor, som inte tyckte att det passade att pussas och sånt. Men det gjorde de ändå i smyg. Nu tar Helena avstånd från religion. Hon är inte medlem i någon kyrka. Därför gifter de sig borgerligt.

Stefan och Helena kände att deras kärlek inte blev tagen på allvar i början. De kunde få höra att förhållandet inte skulle hålla. När de varit tillsammans i tre år förlovade de sig. En del tyckte att det var förhastat. Egentligen ville de flytta ihop på en gång, men de blev övertalade att vänta.

- Det är jag glad för i dag. Det är risk att det spricker om man inte lär känna varandra ordentligt först, säger Helena.

I början var de så kära att de inte kunde tänka på något annat än varandra. Efter första pussen var Stefan inte kontaktbar på hela dagen, sa en personal på dagliga verksamheten. Nu är kärleken djupare och lugnare. Tryggare.

- Nu är jag inte rädd att han håller på med andra bakom ryggen. Nu har vi båda fötterna på jorden, säger Helena.

Helena har pratat med sin läkare om att skaffa barn. Men han tyckte inte att det är en bra idé. Han sa att det är en stor risk att barnet inte blir friskt, berättar Helena. Visst kan hon och Stefan längta efter att få en bebis. Men de har bestämt sig för att avstå. De har resonerat och kommit fram till att de kan vara lyckliga ändå.

- Det är mycket ansvar med barn. Man blir låst. Man kan inte åka på båtresor till exempel, och det blir inte lika enkelt att åka till stugan, resonerar Helena.

Hon berättar att hennes mamma inte kunde ta hand om henne. Helena har tänkt mycket på hur det skulle bli om hon själv blev mamma.

- Tänk om jag också blir så att jag inte kan ta hand om ett barn. Att socialen får ta över. Tänk om vi inte kan fostra ett barn på rätt sätt.

Helena har svårt med stress. Om någon ber henne avbryta det hon håller på med kan hon börja gråta. Stefan berättar att en del saker är svåra att förstå. Men båda säger att de inte är ledsna för sina funktionshinder.

- Det hindrar inte mig i mitt dagliga liv och arbete, säger Stefan.

Det kunde ha varit värre. Man kunde ha suttit i rullstol, menar Helena.

Mer läsning

Annons