Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så gick det till då kyrkans klenoder stals

/

En morgon, en lördag om komminister Mats Sandström inte minns fel, var ett av kyrkofönstren avlyft ur sina hakar och varsamt nedställt mot kyrkoväggen. Inne i sakristian i Enångers gamla kyrka låg ett av de två altarskåpen ned, tvärs över golvet. Ingenting var sönderslaget, ingenting var trasigt – men de två helgonskulpturerna av Sankt Mikael och Sankt Rochus fanns inte längre i sina skåp. Två av kyrkans dyrbara klenoder, skulpturer som hade målats av Haaken Gulleson, hade stulits.´

Annons

– Det hade ju varit en del inbrott i kyrkor i trakterna och vi befarade att det kunde drabba oss också, säger Mats Sandström.

Inom församlingen hade det börjat pratas om att larma kyrkorna och skulpturerna i dem men vid tidpunkten för inbrottet, den 17 april 1999, var det olarmat. Mats Sandström tror att gärningsmannen varit i kyrkan före inbrottet, för att rekognoscera och för att haka ur fönstret så att det bara varit att trycka det ur sin ram när det var dags för inbrottet. Kyrkan är alltid låst när ingen är i den, men om dagarna förvaras nyckeln på en krok på bron till prästgården intill. På så sätt kan den som vill beundra exempelvis det synnerligen vackra taket eller Gullesons verk i kyrkan göra det.

– Det har varit ett sätt att balansera tillgängligheten och att ha kyrkan skyddad. Den som hämtar nyckeln måste ju upp till huset och då kan man ju bli sedd, säger Mats Sandström.

Kyrkostölderna som drabbade Mellannorrland på kort tid var många till antalet. Men Lars Nylander, antikvarie vid Hälsinglands museum, berättar att stölden i Enånger väckte särskilt stor uppståndelse eftersom den gamla kyrkan är känd över hela Hälsingland som särskilt kulturhistoriskt intressant. Att Enångers gamla kyrka aldrig har varit uppvärmd har också bidragit till att föremålen är i ovanligt bra skick.

– Båda skulpturerna är lika fina, men Rochus är speciell. Man tror att Gulleson bodde i Fläcka i Enånger och det sägs att Rochus är hans självporträtt. Har en skulptur en sådan sägen kring sig så blir den ännu mer värdefull, säger Lars Nylander.

Under åren 1994–2004 plundrades åtminstone 21 kapell och kyrkor i Mellannorrland på värdefulla föremål. Gemensamt för inbrotten är att det främst är medeltida konstföremål som har stulits.

– Innan inbrotten hade man nog inte fattat att grejerna var stöldbegärliga. Självklart såg man ju att de var värdefulla och fina, men eftersom de inte ska gå att sälja såg man det som viktigare att skydda pengarna i kassan än att sätta lås på skulpturerna, säger Lars Nylander.

Forsa kyrka drabbades av inbrott i mars 1995. Det dyrbaraste som stals var en träskulptur av Sankta Katarina av Vadstena. Hon har återfått sin plats i kyrkan, medan övrigt stöldgods hör till de skatter som inte kommit tillbaka till Forsa. Sankta Katarina är nu väl förankrad med en låsanordning i järn och skyddat av kyrkorummets rörelsedetektor. Men lås och larm skyddar inte mot de värsta farhågorna, berättar kyrkoherde Marie Veenhuis Diamant.

– Jag vet att det finns många som är oroliga nu när han kommer ut ur fängelset. Jag har fått den känslan, säger hon.

Till de mest omtalade kyrkoskatterna som stulits hör det så kallade Ullångersskrinet som stals vid ett inbrott i Ullångers kyrka i Ångermanland i augusti 1999. Ullångersskrinet är ett förgyllt och emaljerat relikskrin från tidigt 1200-tal, sannolikt tillverkat i franska Limoges. Klart är i alla fall att skrinet är värt mycket pengar, uppemot sju miljoner kronor.

– Det går egentligen inte att värdesätta ett sådant föremål i pengar, men det är det enda värdet vi kan förstå. Det har i alla fall ett oerhört kulturhistoriskt värde. Det man tittar på är hur många liknande exemplar det finns i världen och hur välgjort det är. Av den här typen av relikskrin så finns det kanske fem i Sverige, berättar Lars Nylander.

Sex månader innan Hudiksvallspolisen grep José Arteaga i Hudiksvall, ropades Ullångersskrinet ut till auktion i Madrid. Utropspriset var satt till 60 000 euro. Det var det statliga museet Museo de artes decorativas som köpte in Ullångersskrinet för 106 000 euro, vilket vid den tidpunkten motsvarade nära 990 000 kronor.

Trots påstötningar från bland annat Riksantikvarieämbetet och Rikskriminalpolisen har spanska staten fortfarande skrinet i sin ägo. Eftersom svenska polisen inte publicerade stölden på Interpols hemsida gjordes köpet i god tro, hävdar spanska staten.

Numera har ett inbrottslarm installerats även i Enångers gamla kyrka och alla skulpturer har försetts med stöldlarm och låsanordningar i järn, som i Forsa, Norrbo och andra kyrkor och kapell som drabbades av stölderna. Fortfarande finns nyckeln tillgänglig för den som vill beundra takmålningarna i den gamla kyrkan, men antalet Gullesonskulpturer för åskådan har halverats. Gullesons Anna själv tredje och Mariaskåp finns fortfarande kvar i kyrkans centrala rum. Men i sakristian finns handskrivna lappar fastsatta i altarskåpen, där besökaren informeras om att Sankt Mikael och Sankt Rochus har stulits.

Sankt Rochus hör till de föremål som ännu inte har återbördats till Enångers gamla kyrka. Var skulpturen kan finnas är en gåta, men Lars Nylander gissar att den sålts på den privata marknaden på Teneriffa eller på annat håll i Spanien. Det låter inte som att komminister Mats Sandström tror att skulpturen kommer tillbaka i första taget, men hoppet finns kvar.

– Jag hoppas att vi skulle kunna få den skänkt till oss eller att vi kunde köpa loss den om den dyker upp någon gång. Jag hoppas bara att den som har Rochus inte förstör den. Jag tror inte att någon medvetet skulle direkt förstöra den, men kanske någon försöker ”förbättra” den på något sätt.

Inte heller Sankt Mikael hittades när José Arteagas lägenhet på Teneriffa söktes igenom av polisen. Men till dess att den kan förses med stöldlarm och lås, förvaras den bakom lås och bom på ett säkert ställe i närheten av kyrkan. Skulpturen flögs till Sundsvall i mars 2006, där Mats Sandström fick identifiera den.

– Jag hade först sett den på bild från Spanien och jag sa då att det måste vara vår. När jag sedan fick se den så var det verkligen jätteroligt. Med mig till Sundsvall, för att visa att den verkligen hörde till oss i Enånger, hade jag med den stav som Sankt Mikael höll i. Den hade kyrkotjuven lämnat kvar. Jag vet inte om han glömt den eller om han struntat i att ta den med, men den låg i alla fall bredvid altarskåpet på golvet i sakristian.

Mer läsning

Annons