Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bruket ger och bruket tar

/
  • Gunnar Sundstrand har forskat på Redsjös historia. Kartan från 50-talet visar en jordbruksbygd.
  • Hit transporterades kolet från Redsjö. 1688 startade järntillverkningen Iggesunds bruk.
  • Den före detta arrendegården Erknilsas i Redsjö. Huset är från 1920-talet.
  • Utdrag ur häradsrättens beslut om förlikning i tvisten mellan bönder i Västtjära och kolaren Kolaren Jacob Jansson från 1749.
  • Masugnen på Iggesunds bruk krävde enorma mängder kol för att smälta järnmalmen, och för att få fram kolet krävde stora skogsarealer.

Behovet av kol till masugnarna i Iggesunds bruk gjorde att de första kolartorparna flyttade till Redsjö för nästan 300 år sedan. Och än i dag ligger brukets ande över byn.

Annons

Den före detta arrendegården Erknilsas i Redsjö utanför Nianfors är numera fritidshus. På uteplatsen sitter Gunnar Sundstrand med en del av sitt källmaterial, kopior av aktstycken och kartor.

– Det som slog mig var att de första kolarna på 1700-talet och den sista arrendatorn på 50-talet levde på liknande sätt. De hade ett avtal med Iggesunds bruk som var noga reglerat i kontrakt, säger han.

Redsjö kom till för att järnbrukets krävde kol för att smälta järnet i masugnarna. Den första permanent boende var troligen kolaren Jon Persson. Han slog sig ner vid västra stranden av Redsjösjön runt 1720, i närheten av dagens Erknilsas, fritidshuset. Innan dess fanns fäbodar i området, och bönder hade av hävd använt allmänningen till det de behövde.

– Det var, så att säga, jungfrulig mark, säger Gunnar Sundstrand.

Men i maj 1690 var det slut på friden. Då inställde sig en Samuel Forsell och lantmätaren Christopher Stenklyft i Iggesund och deklarerade att den kronoallmänning som fanns runt Forsa och Njutånger skulle avvittras. Kontentan var att hädanefter skulle bruket ha rätt till skogarna för att producera kol. Inte förrän på 1880-talet, när Redsjö fäbodskog utstakades och fastställdes på karta, ebbade konflikterna ut. Vid den tiden fanns det fyra eller fem kolare i området.

I arrendekontrakten med bruket så är kolarens torp, djur, bete och lösöre till låns. Kolaren krävdes på dagsverken och kolleveranser. Arbetet var hårt, någon möjlighet att bli rik fanns inte. Ändå gick sonen ofta i faders spår. Gunnar Sundstrand säger att bruket var beroende av skickliga kolare, så därför var det bra om kolaren stannade på sin post, det behövdes träning för att göra kol. Så beroendet var ömsesidigt.

1953 lades hyttan i Iggesund ner. Den mörka skogen tog över de öppna odlingsmarkerna som tillhört 50-talets jordbruksarrenden.

Mer läsning

Annons