Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tjernobyl 25 år: Amatörer grep in när olyckan hände

Artikel 2 av 5
30 år efter Tjernobylolyckan
Visa alla artiklar

Radiakgruppen i Nordanstig står ännu i beredskap

Annons

När Tjernobylolyckan blev känd uppstod villrådighet bland såväl myndigheter som allmänhet. Något hade hänt, som man inte hade beredskap för. Ur osäkerheten växte radiakgruppen i Nordanstig fram, en samling amatörer som resolut grep in för att hjälpa till.

Ann-Catrin Bergman, Näsviken, var med när det hände.

– Jag bodde i Jättendal då, och mina barn och jag höll på att leka tåg i köket. Vi hade ställt upp stolarna på rad, och plötsligt kände jag mig av någon anledning så intensivt hotad. Jag kröp in under köksbordet med barnen, med en otäck känsla av att vara hotad. Dagen efter fick vi veta vad som hade hänt, berättar Ann-Catrin Bergman.

Vad man fick veta var att reaktorhaveriet hade inträffat, sedan man väl uteslutit den första teorin som befarade kärnkraftverket i Forsmark som strålningskälla. Vad man däremot inte fick veta omgående var hur kritisk situationen var, vilka mått och steg man skulle vidta, eller inga alls.

– Det var mycket fram och tillbaka. Än skulle man släppa ut korna, än skulle man ta in dem. Vi hade får som vi släppte i en hage vid sjön, och av en tillfällighet fick jag veta att veterinär Kalle Hammarberg skulle till Ultuna i något ärende. Jag lät slakta en av baggarna och skickade med prover dit, och det visade sig att gränsvärdet överskreds i köttet, säger Ann-Catrin Bergman.

Ann-Catrin Bergman kontaktade miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i Hudiksvall, och begärde mätning hemma på gården.

– Det var tvåsiffrigt i växthuset, och skyhögt under stuprören. Vi tog in fåren, gav dem säd och hö från förr, och slaktade dem. Men det blev inga fler får hos oss. Egentligen rådde det panik, folk var helt vilsna, men var och varannan satte bara på skygglappar.

Hudiksvalls kommun skaffade utrustning för att kunna mäta den radio- aktiva strålningen, men inte Nordanstig. Ann-Catrin Bergman och några vänner med förankring i miljörörelsen tog saken i egna händer.

– Vi bad Nordanstigsborna om pengar, och de var givmilda, så vi kunde köpa en geigermätare. Vi måste bygga en blykammare, och vi fick 200 kilo blytackor levererade hem till min gård. Mätaren kalibrerade vi mot Hudiksvall varje år, och vi var så proffsiga att länsstyrelsen godkände oss för att skriva intyg. Det var rädsla som drev oss, och viljan att värna mänskligheten, konstaterar Ann-Catrin Bergman.

Älgjakten blev en kämpig period, minns Ann-Catrin Bergman. Jägare kom från alla väderstreck för att mäta sina prover, och varje prov vägde 300 gram. Radiakgruppen gick på frivilliga bidrag och ideellt arbete. De kunde med tiden skaffa en lokal för mätningen, och med ett kommunalt bidrag så småningom, kunde de köpa en mångkanalanalysator, som gjorde mätningarna mer precisa.

– Vi förberedde oss för fler olyckor, konstaterar Ann-Catrin Bergman.

Gruppen mätte prover av kött och fisk, av bär och svamp. Värdena klingade av så småningom, och det lägrade sig ett relativt lugn över kommunerna i norr. Lokalen sades upp, och mätutrustningen flyttades till Bosse Lundberg i Gnarp, tillsammans med blykammaren. Fortfarande körs några prover per år, och beredskapen är inte avslutad, försäkrar Ann-Catrin Bergman.

– Jag kan bli fullständigt skogstokig när jag tänker på att vi har ett energislag som ger ett livsfientligt avfall, och vi har inga tekniska lösningar för att hantera det avfallet. Vi lägger det i knäna på våra barn, och generationerna som kommer efter oss måste hantera det under oöverskådlig tid. Hur kan man göra så?

– Radiakgruppen har inte lagt ned, vi står i stand by-läge. Skulle något hända, så går det att dra ihop oss igen. Men jag tycker att jag har gjort mitt, och jag känner mig till freds med det. Det kommer nya unga, och om vi klarade av att hitta kunskap, så gör ungdomarna samma sak om det skulle behövas, säger Ann-Catrin Bergman.

Med skräckblandat intresse följer hon utvecklingen av situationen i Japan, 25 år efter katastofen i Tjernobyl.

– Man har väl en tro att Japan ska kunna hantera situationen bättre. Men hur kan man framställa energi på det här sättet, när man inte kan garantera säkerheten för framtida generationer? Tjernobyl gjorde mig till politiker, och jag tycker att alla är skyldiga att dra sitt strå till stacken, för demokratin och framtiden. Det är finns inga gränser för vad mänskligheten kan åstadkomma, om den är enad.

Byline: Sandy Bergström

Foto: Ulf Borinul

Alla artiklar i
30 år efter Tjernobylolyckan
Annons