Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fragment av samtiden

/
  • Moraliska dilemman presenteras i Riksteaterns uppsättning Oskuld, av tyska dramatikern Dea Loher. Här flyktingarna som avstår att gripa in när en ung kvinna dränker sig.

Pjäsen Oskuld, av den tyska dramatikern Dea Loher, gavs i onsdags i Ljusdal på sin turné med Riksteatern. Christina Busck roades, förvirrades, förfördes och fick ett och annat att tänka på.

Annons

Det tar ett litet tag in i skådespelet innan man som åskådare vågar släppa taget om handling, persongestaltning och tydlig linje i skådespelet. Men när man väl accepterar att det är de lösa bitarna som, liksom de mångfärgade kyrkfönstren i scenografin, bildar en mosaik, så är det bara att luta sig tillbaka och sköljas över av alla uttryck och intryck.

Världen är opålitlig, påpekar den åldrande filosofen Ella, spelad av Marika Lagercrantz, och vänder sig till president Obama, som håller ett evighetslångt stumt tal i en tv under hela föreställningen.

Dramatikern Dea Loher skrev Oskuld redan 2003, innan finanskrisen kom och bekräftade tesen att ekonomin och naturvetenskapen är vår tids religioner. Hon skriver postdramatisk teater, och begreppet ska väl tolkas som en protest mot det traditionella dramats krav på trovärdiga karaktärer och tydlig handling.

Pjäsen, i Melanie Mederlinds utmärkta regi, kretsar kring frågor som: Vem är skyldig och vem är oskyldig? Hur lever vi våra liv när vi inte har någon Gud att tro på? Vad har ersatt religionen som alltings mening? Finns det någon mening med livet över huvud taget?

Här varvas stiliserade scener och personer med kollektiva talkörer, koreografiska passeringar och upprepade meningar. Det pratas mycket, orden strömmar fram, ibland rytmiskt som poesi och ibland som en ordridå.

Obegripligt är det dock inte alls. Här finns många personer och händelser som dessa förhåller sig till. Som de två afrikanska och papperslösa flyktingarna Elisio och Fadoul, spelade av Hampus Björck och Isak Hjelmskog, som ser en kvinna dränka sig utan att gripa in. Skyldiga?

Här finns å andra sidan den ensamma fru Habersatt, som falskeligen utger sig för att vara mor till grova brottslingar och tar kontakt med offrens föräldrar för att be om förlåtelse. Här finns också den blinda flickan Absolut, spelad av Marie Robertson, som stortrivs med sitt arbete som strippa på en bar i hamnkvarteren. Oskyldiga?.

De sex skådespelarna, som delar på ett 20-tal roller, är lysande och den tacksammaste rollen har nog Monica Stenbeck, som den bitska och egocentriska fru Zucker, som flyttar in hos dottern Rosa och hennes make, bårhusvaktmästaren Franz, Tobias Aspelin.

Ett Europa med trångboddhet, fattigdom, alienation och tristess skissas fram. Flyktingar som packas ihop i "självmordsskrapan", humanismen har blivit passé och profiten regerar. Döden är ständigt närvarande, men sällan naturlig.

Scenografin, av Anne Ehrlich, är en blandning av folkhemskök och högteknologi. Ena halvan av scenen är ett kyrkorum, med höga mångfärgade fönster, den andra en mer torftig interiör från ett arbetarhem. En stor rund skärm dominerar annars scenen och på den projiceras scener som sker utanför själva scenrummet. Det är snyggt och effektivt och tillför verkligen pjäsen nya dimensioner.

Även publiken får en roll i skådespelet, för i pausen bjuds vi på den grönsakssoppa som under hela första akten tillagats av skådespelarna under spelets gång. Den var mycket välsmakande.

Mer läsning

Annons