Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett riksdagsbeslut som skapar problem

/

Med minsta möjliga marginal, 131 röster mot 130, beslöt riksdagen i torsdags att erkänna folkmordet 1915 i det som då var det Osmaska riket och som i dag är Turkiet.
Att beslutet fått konsekvenser är redan uppenbart.

Annons

Detta trots att det är regeringen som styr över utrikespolitiken vilket betyder att beslutet egentligen inte inneburit någon förändring av Sveriges officiella inställning. Men riksdagsbeslutet har sänt en signal till Turkiet, övriga omvärlden och inom Sverige som är långt ifrån odelat positiv.

Fast beslutet kan få konsekvenser även för andra frågor. Frågor som inte berörs av det beslut som fattades utan på det sätt som beslutet fattades.

Att den rödgröna oppositionen kunde få majoritet för sin reservation i utrikesutskottet kom sig av att de fick stöd från ledamöter från andra sidan blockgränsen. En kristdemokrat, två folkpartister och en avhoppad moderat valde att avvika från allianslinjen.

De tre första, Anneli Enochson (KD), Gulan Avci (FP) och Agneta Berliner (FP), för att de var övertygade om att det var ett riktigt beslut att fatta. Den tidigare moderaten Göran Thingwall, numera politiske vilden, är egentligen bara intresserad av att få till en förändring av lagstiftningen för privatkliniker. Och eftersom regeringen inte gått honom till mötes har han dels hoppat av som moderat och väljer nu att obstruera genom att försöka ställa till det så mycket som möjligt. Ett försök till utpressning helt enkelt. Som han naturligtvis kommer att fortsätta att ägna sig åt.

Att beslutet fattades till följd av att alla alliansens riksdagsledamöter inte höll partilinjen är inte oproblematiskt. De allra flesta minns att flera av alliansens riksdagsledamöter var öppet kritiska då FRA-frågan, eller egentligen signalspaningslagen, debatterades. Först efter långdragna överläggningar, diverse tillägg och ordentlig press på de här ledamöterna lyckades regeringen hålla ihop linjen. Så när som på en folkpartist som inte sa flaska förrän strax före omröstningen, då hon deklarerade att hon skulle rösta nej.

Att de kritiska riksdagsledamöterna den gången tvingades in i fållan medan avvikarna i folkmordsomröstningen tilläts rösta efter sin övertygelse kan bli svårt att förklara för väljarna. Och kanske även för berörda riksdagsledamöter.

Möjligen kan man hävda att det här trots allt är en fråga om regeringen bestämmer över, men det är samtidigt inte ett oviktigt beslut som riksdagen har fattat. Och beslutet har alldeles uppenbart vållat regeringen ganska så stora problem.

Runt hörnet väntar nya problem. Om en inte allt för avlägsen framtid kommer riksdagen att behandla kärnkraftens framtid. Där har två Centerpartister deklarerat att de kommer att rösta nej. En tredje, Sven Bergström, har ännu inte bestämt sig. Och så har vi den där vilden. Att nå majoritet för regeringslinjen i den här frågan har inte precis underlättats av torsdagens omröstning.

Fast det är inte bara för alliansen som riksdagsbeslutet skapar problem. Egentligen fanns det inte majoritet för beslutet. Miljöpartiets ledamot Mehmet Kaplan höll ett inlägg i riksdagsdebatten innan beslutet som inte kan tolkas på annat sätt än att han var emot det beslut som riksdagen senare fattade. Vid omröstningstillfället var han utkvittad och deltog därmed inte.

En annan ledamot som var utkvittad var Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Att Ahlin delade regeringens uppfattning är ingen hemlighet. När Socialdemokraterna höll partikongress i höstas argumenterade han och partistyrelsen för den linjen, men förlorade omröstningen. Därmed bytte Socialdemokraterna fot i den här frågan och möjliggjorde att det här riksdagsbeslutet kunde fattas.

Skulle det bli rödgrön regering efter valet kommer även den svenska utrikespolitiken att förändras i det här avseendet. Vad innebär det här beslutet för Urban Ahlins möjligheter att eventuellt bli utrikesminister?

Mer läsning

Annons