Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En välkommen och välbehövlig revansch

Under den nyss gångna veckan har de flesta av årets Nobelpristagare tillkännagivits.
Litteraturpriset står lite i en klass för sig. Oftast brukar jag, liksom de allra flesta, aldrig ha hört talas om pristagaren. Än mindre läst någon av hans eller hennes böcker.

Annons

Årets litteraturpristagare var ett undantag. När namnet lästes upp tänkte jag först den vanliga tanken – jaha, vem är nu det här då? Men så hörde jag namnet igen – Mario Vargas Llosa.

Det var något bekant med namnet. Skulle jag verkligen ha läst en bok av en nobelpristagare innan det att han tilldelats priset?

Genast började jag söka på hans namn och blev snabbt klok på varför namnet var bekant. Inte för att jag läst några av hans böcker, utan för att han hade ställt upp i det peruanska presidentvalet 1990. Mario Vargas Llosa kandiderade med en tydlig liberal plattform och var länge favorit till att vinna presidentvalet, men föll i andra valomgången.

Om Vargas Llosa är en värdig nobelpristagare i litteratur kan inte jag bedöma, det sköter Svenska akademin så mycket bättre. Däremot gläds jag av över att man inte tvunget måste vara vänsterorienterad för att uppskattas och lyftas fram av kultureliten. Ofta tycks så annars vara fallet.

Mest ifrågasatt bland Nobelprisen brukar annars fredspriset vara. Ofta på goda grunder.

Flera av de senaste årens fredspristagare har varit klart tvivelaktiga. Och fjolårets beslut att tilldela priset till USA:s nytillträdda president Barack Obama var ett riktigt lågvattenmärke.

Därför var årets tillkännagivande inte bara en positiv överraskning. Det var en nödvändig revansch för norska Nobelkommittén och fredspriset. Det höll på att bli en riktig parodi av alltihop.

Liu Xiaobo är en värdig pristagare. Han har bedrivit en lång kamp, utan våld, för mänskliga rättigheter i Kina. En kamp som i fjol resulterade i att han dömdes till elva års fängelse.

När han nu tilldelas fredsprisen blir hans kamp än mer uppmärksammad och han hamnar i sällskap av Andrej Sacharov, Lech Walesa, Aung San Suu Kyi och Nelson Mandela.

I en tid då världens länder är mer intresserade av att skapa goda affärsrelationer med Kina än att kritisera bristen på demokrati och mänskliga rättigheter är det här både en tydlig och välkommen signal.

Och värdet på fredspriset stärks ånyo något.

Mer läsning

Annons