Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sak att fördöma – en annan att agera

/

För fyra veckor sedan skrev jag en ledare om Israel och Palestina-konflikten där jag, med en försiktig optimism, försökte lyfta fram några ljusglimtar som då syntes i det annars så kompakta mörker som omger den här konflikten sedan årtionden tillbaka.

Annons

Tidigt på morgonen den 31 maj släcktes ytterligare en av de fåtaliga ljusglimtarna. Då bordade nämligen israeliska soldater Frihetsflottans skepp på internationellt vatten och sköt ihjäl nio personer samt skadade ytterligare ett femtiotal. Militärerna beslagtog skeppen och deras last.

Kanske var det naivt av mig att se att Frihetsflottan med dess svenska båt som hoppingivande, ett fredligt sätt att föra upp blockaden mot Gaza på den världspolitiska agendan och samtidigt förse Gazas invånare med förnödenheter som de så väl behöver. Att aktivisterna på båtarna skulle framställas som potentiella terrorister och knähundar till Hamas förstod jag. Men att Israel skulle göra allvar av hoten och likt sjörövare storma båtarna på fritt internationellt vatten och bemöta obeväpnade aktivister med oproportionerligt våld trodde jag inte.

Det som sällan sägs om situationen på Gazaremsan är hur allt hänger ihop. Hur fattigdom och misär skapar maktlöshet och ilska. Hur våld föder våld. Många har kallat Gazaremsan för ”världens störts utomhusfängelse”. 1,5 miljoner människor lever där på en yta mindre än Öland. Genom en politik byggd på isolering och blockad så späder Israel själva på den våldsspiral som gjorde att Hamas lyckades få makten i demokratiska val.

Fortfarande vet vi inte vad som hände förra måndagen. Två versioner verkar stå emot varandra i det mest väsentliga. Fanns det vapen på båtarna eller förekom våld endast i självförsvar? Vad gjorde att Israel ansåg sig ha rätt att genomföra aktionen? Varför ströps informationsflödet av en stat som gör allt för att utmåla sig som ett demokratiskt föredöme?

Ombord på fartygen fanns journalister som skulle rapportera, men de behandlades precis som de övriga passagerarna. Deras kameror och anteckningar beslagtogs och har ännu inte återlämnats. Från aktivisternas sida finns bara vittnesskildringar än så länge. Och de är blodiga. Nio döda aktivister, noll döda soldater talar sitt eget språk om övervåldet.

Den här konflikten är allt annat än svart-vit och därför är det nödvändigt att en oberoende internationell utredning granskar vad som faktiskt hände och varför.

Israel har gjort det till en vana att bryta mot folkrätten och är det land som bryter mot flest FN-resolutioner, år efter år. Det är inget som har bekymrat dem tidigare.

Den här gången har omvärlden kraftfullt reagerat och landet har förlorat mäktiga vänner såsom Turkiet. Men det är en sak att fördöma och en annan att agera. Omvärlden måste agera kraftfullt om inte alla chanser till fruktsamma fredsförhandlingar i framtiden ska gå förlorade.

En oberoende internationell utredning, helst under ledning av FN, måste tillsättas för att få klarhet i vad som hände Frihetsflottan. Det är dags för det internationella samfundet att sätta ner foten och med handlingar visa att Israel inte längre har ett frikort i relation till folkrätten.

Eva Älander

Mer läsning

Annons