Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En saga om avstånd och längtan

/
  • Karagöz son längtar efter sin pappa som åkt långt bort från hemlandet.
  • Karagöz och hans vän Hacivat tar tåget från Istanbul på sin väg till det fjärran landet Sverige. En elak häxa försöker hindra deras färd.
  • Eva von Hofsten och Fikret Çesmeli framför skådespelet med hjälp av dockorna.
  • Efteråt får barnen veta hur man gör en egen skuggspelsteater med dockor.

I dessa tider, när invandringen till Sverige och mångkulturen ifrågasätts, är det kul att Folkteatern Gävleborg vågar satsa på turkisk skuggspelsteater med dockor där även en del av texten är på turkiska.

Annons

Det är sångaren, musikern och skådespelaren Fikret Çesmeli som fört in ännu en ny kulturtradition i Folkteaterns världskulturarbete. Masker och dockor har funnits med länge, men aldrig skuggspel. En kasperteaterlåda, där ridån är ersatt av en vit skärm, utgör scenografin, och de levande skådespelarna, klädda som dockorna, sjunger och pratar även lite framför dockscenen.

På lördag blir det offentlig premiär i Bollnäs för föreställningen, men redan på torsdagen fick eleverna på Nyhamre skola uppleva berättelsen om Karagöz och hans gode vän Hacivat, som ger sig iväg på den lååånga resan till Sverige när de blir av med sitt arbete och måste söka sin försörjning i landet "där på mark och ängar, växer svenska pengar".

Dockorna, gjorda i tunn kamelhud och färgrikt dekorerade, blir märkligt levande mot den vita duken, med en lampa bakom. Färgerna framträder tydligt och benen slänger och kropparna gör volter och sparkar omkring sig. En slingrande orm och en flygande häxa skapar spänning åt den klassiska sagan, som fått svenska inslag av en svensk tullpolis och till och med Moder Svea.

Jag tror att den vuxna publiken och barnen får helt olika upplevelser av historien som berättas. Sagan anknyter till klassisk tradition och figurerna Karagöz, som spelevinken som har olika hyss för sig, och hans mer ordningssamme vän Hacivat ger associationer till världslitteraturens olika gestalter. De upplever en mängd äventyr under resan, men en föreställning på bara 30 minuter ger förstås bara en antydan.

Barnen, mellan sex och nio år, skrattar åt dockornas krumbukter och träd som oavsiktligt ramlar, men får en helt annan koncentration när Karagöz son visar sig och uttrycker sin längtan efter sin pappa som åkt så långt bort. Här blir allt verkligt, känslan av övergivenhet och att inte förstå varför vuxna måste göra en massa saker de inte vill, har nog alla haft.

Sagan slutar denna gång där den oftast börjar, i alla fall i svenska medier. Vad händer sedan, när de två turkiska arbetsinvandrarna söker jobb i Sverige och tvingas kämpa mot myndigheterna för att få hit sin efterlängtade familj?

Mer läsning

Annons