Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En röst på Wetterstrand är en röst på Ohly

/

I Hälsingland spelar Miljöpartiet en ytterst marginell roll. Partiet toppar i Hudiksvall med två mandat, medan man har ett mandat i resten av Hälsingekommunerna, förutom i Ovanåker där MP är utan mandat i fullmäktige.

Annons

Men i rikspolitiken stormar partiet fram. Inte så mycket på grund av partiets politik, utan mest beroende på språkröret Maria Wetterstrands vinnande personlighet.

Förtroendesiffrorna rusar i höjden och man har redan börjat tala om en Wetterstrandeffekt, liknande den så kallade Westerbergeffekten i valet 1985 då Folkpartiet ökade med åtta procentenheter och 30 nya mandat.

Den som frestas att ge sig hän åt Wetterstrandseffekten bör nog tänka på att en röst på Wetterstrand är en röst på Ohly och en obestämd del av Vänsterpartiets politik. Och på Sahlin och en lika obestämd del av S-politiken.

Undrar om väljarna inser det när det drar ihop sig till val.

Maria Wetterstrands sympatiska framtoning och smarta ledarskap tvingas kompromissa med Vänsterpartiets dogmatiska socialism och Socialdemokraternas kluvna hållning mellan socialism och liberalism.

Hon siktar på att sitta vid samma regeringsbord som Lars Ohly som sade så här i Ekots lördagsintervju för några år sedan: "För mig så handlar det om att vara trogen de ideal jag har varit trogen ända sedan jag blev politiskt aktiv i vänstern på 70-talet."

Vilka är då dessa ideal?

Så här sade Ohly vid Kommunistisk Ungdoms kongress 1983: "De socialistiska staterna utgör genom sin existens och sitt exempel ett bålverk för freden och socialismens sak i världen."

Och i ett debattinlägg i dess tidning samma år: "Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse."

Dessa ideal säger Ohly sig fortfarande vara trogen. Och dessa ideal bär han med sig och driver vid samma regeringsbord som Maria Wetterstrand om de röd-gröna vinner valet!

Sällskapet är tveksamt när V och S gaddar ihop sig. Redan har MP anpassat sig efter Ohlys och sossekongressens krav att omedelbart avskaffa avdragsmöjligheterna för hushållsnära tjänster, trots att partiet ville avvakta av arbetsmarknadspolitiska skäl.

För övrigt verkade Mona Sahlin också ytterst tveksam att följa partiets eget kongressbeslut i den frågan.

Förutom det tvivelaktiga sällskapet, driver Miljöpartiet en del frågor som det finns all anledning att reagera över. Bara ett par exempel.

När hotet om nedläggning av Saab var som hetast stod Miljöpartiet på barrikaderna tillsammans med övriga rödgröna partier och krävde statliga pengar till Saab. Ja, faktiskt till bilindustrin!

Alliansregeringen skapade då ett bolag för fordonsforskning kring miljö och säkerhet. Detta vill nu Miljöpartiet lägga ned. Som om fordonskrisen skulle vara över.

I linje med det vill MP höja bensinpriset kraftigt, vilket slår hårdast mot låg- och medelinkomsttagare, i synnerhet mot barnfamiljer i glesbygd som är helt beroende av bilen för att skjutsa barn, handla och åka till och från jobbet.

Det är synd att MP låst in sig med de röda kamraterna. Partiet delar många frågor med alliansen som exempelvis synen på utbildning och friskolor, arbetskraftsinvandring, företagande och förmögenhetsskatten som de inte vill återinföra.

Ett starkt och fritt Miljöparti skulle ha kunnat fungera som en frisk fristående kraft mellan de cementerade blocken.

Men nu är en röst på Miljöpartiet en röst på Ohly och hans kamrater.

Mer läsning

Annons