Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ekonomi är en sak – politik är en annan

/

Annons

Att det är svårt att kombinera ekonomi och politik har visat sig vid flera tillfällen genom historien. Oftast har det handlat om politiska idealister med väl stora spenderbyxor kontra teknokratiska ekonomer med fast hand på penningkistan.

Ett klassiskt exempel är bråket mellan Sten Andersson och Kjell-Olof Feldt om att kompensera pensionärerna. Redan i valrörelsen 1982 lovade Socialdemokraterna att återställa värdesäkringen i pensionerna, något Feldt i sina memoarer uppgett att han var emot. Men efter valsegern valde den nya S-regeringen att göra en ordentlig devalvering och kompenserade inte pensionärerna fullt ut för denna. Det här betraktades självklart som ett stort svek och beskrevs också som att Socialdemokraterna med falska löften stulit valet från de borgerliga partierna.

Inför valet 1985 åkte dåvarande Socialministern Sten Andersson till ett PRO-möte i Sundsvall och utlovade ett löfte om att "lånet" av pensionärerna skulle återbetalas och pensionerna skulle höjas.

Det här fick Feldt att gå i taket och upprört förklara för Andersson att han inte begrep ekonomi, varvid Andersson replikerade att Feldt inte begrep sig på politik.

Efter att Socialdemokraternas nuvarande partiledare Mona Sahlin på första maj deklarerat att pensionärerna ska beskattas på samma sätt som löntagarna finns det anledning att komma ihåg vad Socialdemokraterna lovat tidigare och vad det har resulterat i. Följdfrågan att fundera över är också om det finns någon i den nuvarande socialdemokratiska partiledningen som på samma sätt som Feldt inser vikten av stabila statsfinanser?

Svårigheten att kombinera ekonomi och politik visade sig återigen i går när regeringens finanspolitiska råd presenterade sin senaste rapport om vilka åtgärder som borde vidtas med anledning av den ekonomiska krisen. Rådet med ordförande Lars Calmfors i spetsen vill att staten tillåter sig att spränga utgiftstaket och sätter sprätt på ytterligare 45 miljarder kronor, 15 miljarder kronor i år och det dubbla nästa år.

Det går att förstå att de med sådana stimulanser vill få bättre fart på ekonomin, men flera av förslagen är så huvudlösa att endast en teknokratisk nationalekonom kan komma på något dylikt. Ett av förslagen handlar om att höja a-kassan, men det är inte en generell höjning det är frågan om. I stället vill Finanspolitiska rådet att a-kassan ska göras konjunkturberoende, så att den är mer generös – alltså högre – i dåliga tider än i goda. Det är säkert utmärkt ur ett nationalekonomiskt makroperspektiv, men politiskt och ur ett rättviseperspektiv är det förkastligt. Vem tänker ta ansvar för att ersättningen i a-kassan sjunker när konjunkturen vänder uppåt och pengarna ändå strömmar in i statskassan?

Calmfors och hans kollegor i rådet föreslår också en generell höjning av studiemedlen, men vill sänka det så kallade fribeloppet. Nationalekonomerna anser att studenterna ska arbetar mindre och studera mer för att sänka inträdesåldern på arbetsmarknaden. Men om man sänker fribeloppet minskar incitamentet för studenterna att arbeta under sommaruppehållet och därmed få in en fot på arbetsmarknaden. Förslaget riskerar alltså att bli kontraproduktivt.

Dessutom är det politiskt omöjligt att genomföra. Det går på tvärs med regeringens jobblinje och det skulle reta upp studenterna. Men den typen av politisk förståelse saknar nationalekonomerna i Finanspolitiska rådet.

Det begåvade i att spränga utgiftstaket måste också ifrågasättas. Inte bara ur ett politiskt perspektiv, utan även ur ett nationalekonomiskt dito.

Mer läsning

Annons