Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eftertankens kranka blekhet

/

Annons

Så här i eftervalsdebatten kan det konstateras att våra två största partier, Moderaterna och Socialdemokraterna, verkar vara tämligen proppmätta. Så proppmätta att de inte riktigt fattar att söndagens val var ett katastrofval. För båda.

Moderaternas valresultat är ett fatalt misslyckande. Trots ivrigt kampanjande och Schlingmannism gick partiet tillbaka och gjorde sämre ifrån sig resultatmässigt 2009 än 2004.

Bekymrar det Moderaterna? Alls icke. I alla fall inte utåt. Istället låter partisekreterare Schlingmann på hemsidan hälsa följande till sina undersåtar:

"Europavalrörelsen visar att hårt arbete lönar sig. Vi har tillsammans lagt en viktig grund inför nästa års riksdagsval. Nu ser vi fram emot valrörelsen 2010!"

Det kan vidare noteras att vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna tycks bry sig särskilt mycket om EU och det arbete deras parlamentariker skall genomföra i Bryssel. Nej. Istället är det tämligen uppenbart att parlamentsvalet reducerats till riksdagsvalets förspel. Det är synd. Europapolitiken är viktigare än så.

De båda partierna nöjer sig istället med att vara större än varandra. På något vis.

Moderaterna säger:

"Det är också glädjande att Allianspartierna sammantaget är större än vänsteroppositionen."

Socialdemokraterna säger:

”Moderaterna har haft som uttalat mål att bli Sveriges största parti i valet till Europaparlamentet – så blev inte fallet. Socialdemokraterna är fortsatt Sveriges största parti.”

Politik i Moderaternas tappning handlar inte om att vilja. Det handlar om att vinna mandat och val. Vad makten egentligen skall användas till verkar inte riktigt lika viktigt som att faktiskt ha den.

Detta sagt utan att påstå att Socialdemokraterna är särskilt mycket bättre.

Hur valresultat som så uppenbart utgör katastrofresultat får de båda partierna kan ses som en framgång är ett mysterium. Den nästan sjukliga fixeringen vid varandra som Moderaterna och Socialdemokraterna när gör det lätt att förstå varför så många sket i att rösta på dem. De verkar trots allt vara mer upptagna av att bräcka varandra än av att formulera de egna visionerna om framtiden i en tid när vi verkligen behöver visioner.

Förklaringen till deras verklighetsfrånvända inställning till valresultatet är inte mer komplicerad än att det är riksdagsval om ett år. Att erkänna sina svagheter låter sig inte göras av partier som vill vinna val. Och politik är trots allt illusionernas arena.

Inom politiken är verkligheten inte alltid lika avgörande som beskrivningen av verkligheten. Den borgerliga alliansen byggde exempelvis bilden av det bidragsfuskande folket effektivt inför valet 2006, trots att det i efterhand visat sig att fusket var mer av en blå synvilla än verklighet.

Att direkt eller indirekt kalla ett nederlag för en framgång får därför ses som ett väl medvetet val från både Moderaternas och Socialdemokraternas sida. Men väljarna är inte korkade. Och visar eftervalsdebatten oss något så är det nog att väljarna faktiskt gjorde rätt i att fly jättarna.

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons