Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagens ros – till medmänniskan

/

Jag vet inte riktigt. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Har skrivit att svensken är en vresig jävel. Rätt så lagom ouppfostrad också. Men jag vet inte riktigt. Jag känner att jag kanske nog behöver skriva att svensken kan vara rätt så söt också. Om vi bara tar oss lite tid att faktiskt se det. Och bortser lite från den burdusa sidan som snart sagt alla svenskar bär på.

Annons

Jag kommer nog alltid störa mig på väskorna på de tomma sätena i proppfulla tåg. Eller att svensken kan vara så onödigt vresig mot sin omvärld i största allmänhet, inte hälsa på grannarna i trappuppgången och inte nödvändigtvis ber om ursäkt när vi råkar knuffa till någon i en folksamling. Och att vår kultur lider av en avsaknad av artighet som gör livet så väldigt mycket, så mycket, ja, artigare antar jag.

Men ändå. En solig fredag talar jag med en av mina vänner om det här med samexistens. Och då frågar han mig om jag tänkt på att hela vårt samhälle faktiskt bygger på att vi litar på varandra. Nja. Det har jag nog faktiskt inte. Och han fortsätter att tala om hur allt liksom bara funkar därför att vi faktiskt någonstans innerst inne litar på varandra.

Och om det nu är så att vi litar på varandra betyder det ju också att vi utgår ifrån att de allra flesta människor faktiskt är rätt så snälla, att de allra flesta människor försöker göra ”rätt”, att de inte är ute efter att vare sig göra oss illa medvetet eller stjäla våra saker. Vi är självfallet också rädda för varandra. Men någonstans bygger hela vårt samhälle på att snällhet utgör huvudregeln, att den är normen och elakheten faktiskt bara är ett undantag.

Och plötsligt händer de ju faktiskt. De små fina sakerna. Vänligheten vi inte ber om men får ändå. Bara för att det handlar om en handling som utgör norm och därför också ligger väldigt nära till hands.

Som mannen jag såg i onsdags utanför min arbetsplats, som nog hade finska som modersmål och därför inte riktigt gjorde sig förstådd när han viftade med sin p-biljett till den unga flickan som precis parkerat sin bil 10 meter framför hans. Jag förstod vad han ville. Och efter en liten stund och orden ”40 minuter kvar på den” gör hon det också. Och ler.

Eller de där fem herrarna på Kvantumparkeringen i Luleå som alla ville hjälpa när min startsvaga Audi än en gång svek mig. Det var lördag morgon, en ledig dag, tid att tänka på sig själv, eller ta sig tid att hjälpa en medmänniska.

Eller varför inte den finska pinnen, en kaka alltså, på mitt tangentbord en vanlig arbetsdag som en av kollegorna lagt där bara för att.

Men jag är inte helt säker på att de där rara och synliga bitarna av snällhet handlar om att vara svensk. Jag misstänker att de kanske faktiskt mer handlar om att vara människa. Helt säker är jag dock på att jag tycker mycket om snällheten. Och att den borde beredas större plats i vårt samhälle.

Mer läsning

Annons