Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att bära på en ständig oro

/

För den som drabbas av psykisk sjukdom kan livet vara ett helvete. Även personer i den sjukes närhet kan fara väldigt illa. Men från samhällets sida finns lite stöd att få.

Annons

Sex personer sitter runt ett bord i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler i Söderhamn. De fikar och pratar. Efter tio träffar är stämningen avslappnad och familjär, trots det tunga ämne de avhandlat under sina träffar i studiecirkeln.

De är alla anhöriga till någon med psykiskt funktionshinder, som depression, anorexi eller schizofreni. Det kan vara föräldrar, syskon, make, maka eller bara en nära vän.

Eva: Jag såg en annons på Tempo om en studiecirkel för anhöriga till personer med psykiskt funktionshinder. Just då kände jag mig väldigt ensam. Så jag tog en lapp och ringde. Nu vill jag inte skingras från de här människorna. Vi har fått starka band till varandra. Även om vi har olika bakgrunder, men vi delar samma sorg och rädsla.

Gun-Britt: När jag kom hit första gången hade jag inte tänkt att jag skulle prata något, utan bara sitta med och lyssna. Men nu när vi har lärt känna varandra tycker jag om de här människorna. Jag vet att det är fler som har det som jag.

Stig: Jag har använt cirkeln som en slags ventil.

Ingrid: Vi har tystnadsplikt i gruppen, så vi kan vara trygga. Annars kan det kännas som att man lämnar ut sin anhörige. Men i en sådan här grupp går det att prata om allt och det är väldigt skönt.

Gun-Britt: Jag tänkte att det skulle vara för svårt att prata om det, men nu går det bra.

Eva: Det kan vara jobbigt att bära saker inom sig, men det kan vara värre att sätta ord på det. Jag är väldigt rädd för vad folk skulle tycka om de visste.

Ingrid: Därför hukar man lite, tror att folk skulle tycka "Jaha, hon har en sådan". Folk kan uttrycka sig så. I stället bär man runt på en massa tystnad, men jag skulle aldrig berätta för någon utanför gruppen.

Helena: Det handlar om att man inte vill utelämna sin anhörig, därför blir det att man smyger med sjukdomen.

Ingrid: Om du har en anhörig som har cancer till exempel, får du väldigt mycket omtanke från omgivningen. Och det är så klart jättebra! Men jag önskar att det kunde vara samma sorts medlidande för den här gruppen av sjukdomar.

Mats: Jag tänker på hur media och andra framställer personer med psykiska funktionshinder. Antingen så är det knäppskallar som man ska skratta åt eller är det galningar som polisen ska jaga. Det finns en felaktig uppfattning om vad det innebär att ha ett psykiskt funktionshinder.

Ingrid: Innan jag kom hit visste jag inte heller så mycket.

Mats: Det blir så laddat och man vågar inte prata om det. Allt man vet är att man ska undvika det.

Ingrid: Det ligger också i sjukdomens natur att den inte syns. Om du har brutit benen märkts det, men inte om du är deprimerad.

Hur var det att möta andra i samma situation?

Ingrid: Det var fantastiskt att få ansikten på andra människor som har det som jag. Vi är ju fler. Det är inte bara jag.

Helena: Det är skönt att prata med andra och kunna känna att man inte är ensam. Jag har lärt mig att förhålla mig till min anhörig på ett bättre sätt.

Ingrid: Tystnadsplikten i gruppen är inget problem, vi har levt med "tystnadsplikt" i flera år. Men jag tycker inte heller att det har varit svårt att prata. Kanske tassade vi lite runt ämnet i början, men sedan släppte det ganska fort.

Hur är era relationer till era anhöriga? Är ni oroliga?

Eva: Jag ringde nyss och fick bara höra telefonsvararen.

Ingrid: Man är på en ständig larmberedskap på något sätt.

Eva: Det finns en ständig rädsla att telefonen ska ringa.

Ingrid: Det brukar sätta sig i kroppen. Det finns de som inte jobbar längre för att de inte orkar.

Stig: Att veta att sjukdomen kanske aldrig går över... Hela den långa vägen innan man kommer till insikt om det...

Helena: Som anhörig finns det en ständig oro. Just att ringa och inte få svar är väldigt jobbigt.

Eva: Jag kan också få dåligt samvete över att känna så.

Ingrid: Inte ens i tankarna kan man få bearbeta sina känslor.

Mats: Det är svårt att ha en frisk, vanlig relation. Man får inget utbyte. Kan inte dela de där positiva känslorna som finns i en vanlig relation. Och då blir man besviken. Och arg. Men det är egentligen helt naturligt. Det är bara en reaktion på att något inte är bra.

Ingrid: Egentligen är det fantastiskt att alla är kvar här gång efter gång. En vän skulle efter ett tredje samtal säga "herre gud, ryck upp dig". Men här finns ni kvar hur mycket jag än gnäller! Det är väldigt välgörande.

Stig: Här i gruppen finns det alltid någon som lyssnar.

Eva: Jag kan lyssna hur länge som helst. Det är alltid något som träffar mig, även om det är någon annans situation vi pratar om. På jobbet är det mer "Tjena, läget?", "Jo då, bra. Själv?", "Bara fint". Man orkar liksom inte något annat. Det skulle ta tre timmar att svara ärligt på hur "läget" är.

Helena: Det bästa med cirkeln har varit gemenskapen, att få nya vänner. Det känns bra att inte längre vara ensam om sina problem.

Mats: Jag har fått lära mig saker som jag inte hade en aning om och inte visste att jag borde känna till. Jag har blivit tvingad att se saker från ett annat håll, att det inte går att tänka på samma sätt om sjuka människor som om friska.

Stig: Jag har fått många insikter om hur anhöriga har det. Förhoppningsvis kommer jag kunna omsätta dem i praktiken och bli en bättre skötare.

Ingrid: Att få dela sina upplevelser med andra och knyta starka band till andra människor. Det gör att jag känner mig mindre ensam. Jag önskar att fler skulle ta steget och våga delta i en sådan här cirkel.

Eva: Oavsett diagnoser och medicinering har vi alla haft saker gemensamt, samma sorg och samma känslor. Det finns ett stort behov av att prata med andra om sin sits och ventilera sina erfarenheter. Alla orkar inte lyssna, men finns det alltid någon.

Fotnot: Alla namn är fingerade för att skydda personerna som medverkat.

Mer läsning

Annons