Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Zigenaren som blev Svensson

Som barn drog han runt på vägarna med sin stora familj. Staten önskade att han inte skulle finnas.

Men trots att han inte fick gå i skolan har han klarat sig bra.

Zigenaren Leif Lovén har blivit en Svensson i mängden.

Annons

Det är lätt att sitta med öppen mun när Leif berättar om sitt liv.

Va. Nej. Oj. Är det sant?

Han bor med Paula i ett gult radhus i Söderhamn. Med vovve och Volvo.

Men vi börjar från början.

I slutet av 1930-talet när världskriget står för dörren går Anna-Greta hemifrån. Hon är 18 år och nyfiken på besökarna som kommit till Ystad. Alla flickor tycker det är spännande. Där finns 24-åriga Wilhelm, påfallande lik dåtidens store filmcharmör, Edvin Adolphsson. Anna-Greta blir blixtkär i den vackra ynglingen.

Hon kom från en välbeställd familj. Hennes pappa var företagare. Han gick i taket när han fick reda på vem hans dotter hade träffat.

– Mina föräldrar blev förskräckta då jag absolut ville gifta mig med Wilhelm, sa Anna-Greta i ett reportage i Året Runt 1956. Förskräckt var säkert en försiktig beskrivning av reaktionen.

Wilhelm hette Daikon i efternamn, var zigenare och skulle bli Leifs pappa. Han föddes i Norge, men hans mamma hade kommit dit från Tyskland. Zigenare är det ord Leif själv använder när han berättar om sig själv och sin släkt, inte det numer vedertagna ordet romer. Att vara zigenare är inget att skämmas för.

Men Anna-Gretas föräldrar skämdes. Att deras egen 18-åriga dotter blev ihop med en zigenare var det värsta som kunde hända. Zigenare var ett patrask. Lögnaktiga, opålitliga, arbetsskygga, tjuvaktiga, lömska – ja en lägre stående ras. Det var inställningen, inte bara bland vanligt folk utan det var också statens och myndigheternas inställning. Rastänkandet var inte bara ett påfund hos nazisterna. I många länder och inte minst i Sverige fanns en föreställning om rasernas hierarki. Vissa raser var mer rena, starka och värdefulla än andra. I Sverige fanns sedan 1921 Statens institut för rasbiologi som inrättades med bred politisk majoritet. Motionen hade undertecknats av socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns ledare Arvid Lindman. Sedan början av 1900-talet hade degenerationsfaran, försämringen av folkmaterialet och "förgiftandet av samhällskroppen" blivit ett allt hetare debattämne. I bakgrunden spökade oron för befolkningsutvecklingen. Antalet födda barn var skrämmande lågt.

I Skånes hierarkiska bondekultur med konservativa storbönder var inställningen till romer om möjligt ännu mer fördömande än på andra håll. Men Anna-Greta gick inte att stoppa. Tvärtom. Motståndet hemifrån fick motsatt effekt. Hon lämnade sin familj och reste i väg med Wilhelm och hans släkt. Hennes pappa förlät henne aldrig. Leif har aldrig träffat sin morfar.

– Vi var kanske var 15-20 stycken släktingar som reste tillsammans. Vi hade ett tivoli och spelade dansmusik.

De bodde i tält och flyttade ständigt till nya platser eftersom det var förbjudet att stanna på en plats mer än tre veckor. De hyrde en lastbil och alla barn satt på flaket i regn och blåst. På varje plats dök det upp nyfikna barn, men just när Leif fått kompisar skulle de flytta. De var tvungna för att tjäna pengar. Varje familj måste visa upp ett sorts pass som visade att det skött sig från de platser de tidigare vistats på. Fjärdingsmannen kom alltid och kontrollerade passen. Det gällde också att hitta en plats där de fick stanna. De var beroende av markägarens välvilja och den var inte alltid så stor. När som helst kunde de bli vräkta.

– Vi stannade ungefär två veckor på samma ställe.

Skolgång blev det inte mycket med för Leifs del.

– Jag har kanske gått i skolan i några månader. Det är allt. Jag lärde mig att läsa lite så att jag med viss svårighet kunde läsa Kalle Anka. Till slut gick det lite bättre. Man kan nog säga att jag har Kalle Anka att tacka för att jag lärde mig läsa rätt bra till slut. Att skriva och stava rätt, nej det är jag sämre på. Jag har skämts många gånger.

Mamma Anna-Greta säger i artikeln i Året Runt: "Och trots allt jag fått uppleva av rashat och förföljelse så ångrar jag inte det steg jag tog då. Nu vet jag exakt vad det vill säga att vara utstött ur samhället, att få tigga sig till ett område att bo på, att få ödmjuka sig och känna tacksamhet för minsta mänskliga gemenskap."

Ibland kom barnen hem upprörda och ledsna för att de inte fått leka med traktens barn. Föräldrarna hade förbjudit dem.

– Mamma, det är väl bara pappa som är zigenare och inte vi? Systern Ann-Christin var fem år när hon med tårar i ögonen berättade vad som hänt.

Daikons reste runt i Skåne och Småland. Under andra halvan av 1940-talet bestämde sig familjen för att resa själva. De lyckades få tag i en husvagn som de kopplade till den hyrda lastbilen. Husvagnen var 16 kvadratmeter, två meter bred och åtta meter lång med ett tunt brädgolv. Där fanns tre avdelningar. Ett litet kök med vedspis. Ett vardagsrum med en bäddsoffa och två blåklädda fåtöljer och ett bord samt ett sovrum med fyra hemsnickrade bäddar. I mitten av 1950-talet bodde nio personer i husvagnen.

Pappa Wilhelm förtennade mjölkkannor och kopparkittlar på de stora gårdarna i södra Sverige. Det blev allt svårare att få jobb i takt med mekaniseringen av jordbruket och så kom aluminiumets segertåg som i ett slag gjorde förtenning onödig. Barnen gallrade betor och bar cementrör för att få in extra pengar. Pappa Wilhelm försökte också ta påhugg som skogsarbetare, men ryggen höll inte.

Hur var din pappa?

– Pappa bestämde allt. Vi kunde få en örfil om vi inte gjorde saker snabbt nog. Men han var snäll också. Vi såg upp till honom. Sen var det nog inte så lätt för mamma. Ibland försvann han i flera veckor för att hälsa på andra zigenare. Det var nog rätt mycket festande. Mamma blev förstås arg, men på något sätt lugnade allt ned sig efter ett tag.

Trots allt älskade hon sin man, men något giftermål blev det aldrig. Wilhelm var statslös. Skulle de ha gift sig skulle barnen också bli statslösa.

Mamma Anna-Greta hette Lovén i efternamn och gav sina barn svenskklingande namn: Leif, Kent, Mona, Laila, Jan, Jörgen, Britt-Louise, Anne-Christine. Tillsammans med efternamnet Lovén skulle deras chanser i livet kanske bli lite bättre. Daikon var ju ett typiskt zigenarnamn.

Familjens barn hade ögonen på sig. Svenska barn som pallade äpplen eller tog bär var busiga. Om zigenarbarnen gjorde samma sak blev de stämplade som tjuvpack och tattarungar. Därför fick barnen en sträng uppfostran. Ingen skulle komma och anklaga barnen för att ha gjort orätt.

Leif minns att det ibland kom bondpojkar och bråkade. Att det var kallt i tältet och att det var fattigt. Men det fanns alltid mat på bordet. Ofta soppa gjord på fläskben, potatis, tomater, vitkål och lök. Mamma, pappa och syskon levde under samma livsvillkor som sina släktingar.

Kanske är det hans förmåga att glömma det obehagliga och ta det som hände som så självklart att det inte kunde vara på något annat sätt. Eller kanske är det hans optimistiska livsinställning. Några påtagliga egna händelser av allvarliga övergrepp som drabbat honom själv – nej det minns han inte.

– Fast det är klart. Den allmänna inställningen när vi kom till ett nytt ställe var "nu kommer zigenarna, lås dörrarna".

Från 1914 och till 1954 fick inte zigenare komma in i Sverige. De som redan fanns i Sverige betraktades som lösdrivare som skulle övervakas, rasbestämmas och helst inte finnas. Politikens mål var att göra tillvaron så eländig som möjligt för att tvinga bort zigenarna från landet. Några år in på 1950-talet när sanningen om behandlingen av judar och zigenare under nazismen inte gick att förneka längre började den officiella hållningen ändras. Eller åtminstone ifrågasättas. Per Albins tal om Folkhemmet gick inte ihop med en statlig diskrimineringspolitik.

Men i det verkliga livet var familjen Lovéns "fria" liv hårt. Den enda värmekällan i husvagnen var vedspisen. Vintrarna var förfärliga. Veden måste förvaras utomhus och var sur och isig. Skorna frös fast i golvet och fick försiktigt värmas upp med en blåslampa för lossna. Att tvätta den stora familjens kläder – ja, tänk er själva.

Den nedlåtande synen på zigenarnas "fria" liv och påstått genetiskt präglade flyttningsdrift gav Leifs mamma inte mycket för.

– Jag önskar att de som ivrar för att zigenarna skall får fortsätta sitt "fria" liv skulle dela bara en vecka med oss vintertid, berättade Anna-Greta i artikeln i Året Runt från 1956.

En man från Enånger läste artikeln och på något sätt tog han kontakt med Leifs familj som befann sig i Kristinehamn i Värmland.

– Jag vet inte riktigt hur han fick tag i oss och jag har glömt vad han hette. Han sa att han kunde ordna bostad och jobb åt pappa på LM Ericsson om vi flyttade till Söderhamn.

Så blir familjen hälsingar och för första gången bofasta. De flyttade in i ett tomt vandrarhem som låg några hundra meter från LM Ericsson där pappa Wilhelm började jobba med ytbehandling.

– Ja, dom tyckte väl att hans erfarenhet från förtenning skulle passa.

Men jobbet på fabrik var inget för Wilhelm. Att börja klockan sju på morgonen och göra samma sak varje dag – han stod helt enkelt inte ut.

– Vad jag har hört spelade han ofta fiol på jobbet. Pappa gillade aldrig att vara inlåst, förklarar Leif och skrattar.

Nej, både företaget och Wilhelm var nog lyckliga när det hela tog slut efter ett halvår. Det fick bli förtenning igen. På egna villkor. Fattigt, men fritt.

Leif Lovén hade fyllt 15 år, och var i princip vuxen med 1950-talets mått mätt. Den fattiga zigenarpojken med husvagn som undflyende bostadsadress och tvångsförflyttning som vardag var plötsligt Söderhamnsbo med fast adress.

Snart fick han jobb som springpojke hos Elias Olssons eftertr. på Hamngatan i Söderhamn. 60 kronor i veckan. Han cyklade förbi LM Ericsson flera gånger om dagen. Full fart! En arbetsledare på LM Ericsson hade lagt märke till den energiske ynglingen som cyklade förbi.

– En man sprang ut från fabriken, stoppade mig och frågade om jag ville ha jobb, berättar Leif och skrattar. Han blev kvar på LM Ericsson i 17 år.

Sverige var på väg mot strålande tider. Efterkrigstidens Sverige ropade efter arbetskraft. Att ta in en 16-åring som knappt kan skriva och ge honom fast jobb var inget konstigt. Det räckte med att visa bra inställning så löste sig resten med internutbildning och erfarna arbetskamrater.

Föreställ dig att Leif skulle ha kommit till Söderhamn 2014 för att förstå vilken förändring som ägt rum de senaste decennierna. Hur stor är chansen för en 15-16-åring utan skolutbildning som visserligen kan läsa lite grann, men nästan inte skriva, att få ett jobb i dag? Nästan noll. För Leif gick det bra. Han fick efter många år på LM Ericsson chansen att arrendera en bensinmack i Umeå och tog den.

Då var han sedan länge gift med en kvinna från Söderhamn och de hade två barn. Fem år senare var Leifs familj tillbaka i Söderhamn. Han hade köpt en kiosk som byggs ut till en närbutik.

Hur märker man på dina barn att de har zigenarbakgrund?

– Inte alls. De är riktiga Svensson och det är vi också.

Hur märks det hos dig?

– Det är en sak. Att jag nästan inte gått i skolan. Jag är dålig på att skriva och stavar ofta fel. Jag har skämts många gånger. Men på något sätt har det gått. Jag har fått använda huvudet, säger han och skrattar.

I 25-årsåldern gjorde han ett försök att studera på Forsa folkhögskola. Det var 1965. Något studiebidrag fick han inte. Varför minns han inte riktigt, men det hade att göra med att han var zigenare. Rosa Taikon fick reda på saken och hotade med att vända sig till debattprogrammet Kvällsöppet i teve. Leif fick sitt studiebidrag.

– Jag slutade ändå för att jag inte kunde något. Jag skämdes.

Några musikaliska gener finns det inte, däremot ett tydligt musikaliskt arv. Leifs farfar spelade i ett danskapell. Pappa Wilhelm spelade fiol och dragspel. Själv spelade han trummor i ett dansband under många år.

En av hans bröder blev som 15-åring rekryterad till Gunnar Wiklunds orkester som Sveriges kanske yngste proffstrummis.

Leif har inte glömt sitt ursprung, men han funderar inte särskilt mycket över det. Han har sina minnen, urklippen från Året Runt. I radhuset finns nästan inget som avslöjar hans ursprung. Det ser ut som i vilket hem som helst.

– Förr i tiden kände man igen alla zigenarsläkter. Nu gör jag inte det.

I dag är det ofta romer från Rumänien och Bulgarien som förekommer i debatten. Leif känner ingen släktskap. Han ger aldrig pengar till de som spelar eller tigger på gator och torg. Leif vill inte kommentera vad han tycker.

– Nej, det vill jag inte prata om, säger han kort.

Leifs anser att man måste anstränga sig för att komma in i det svenska samhället. Gå i skolan och skaffa sig ett jobb. Barn måste umgås med svenska barn. Då löser sig det mesta.

Är du stolt över att vara zigenare?

– Jag skäms inte i alla fall.

I höst fyller Leif 73 år. Han har problem med hjärtat och har opererat sig flera gånger. Han åker till gymmet i sin Volvo och tränar tre gånger i veckan.

– Jag har problem med balansen. När jag går på åkbandet kan jag hålla i mig.

Nästan alla Leifs syskon bor i Söderhamn. Alla fick jobb. Föräldrarna är döda och är begravda i Söderhamn. Sonen Pierre är snickare med egen firma. Dottern Yvonne är undersköterska. Båda bor i Söderhamn.

Leif skilde sig för länge sedan och är nu sambo med Paula som har jobbat som socialsekreterare innan hon nyligen gick i pension. Jag frågar om det märks att Leif är zigenare. Paula skrattar och säger att han inte är så bra på att hjälpa till med hushållsarbetet. Men det är ju samma sak med många i hans generation, tillägger hon.

Det har funnits en husvagn i deras liv fram till alldeles nyligen, när det blev för jobbigt att ha den kvar. Vagnen stod på campingen i Mohed, och har fungerat som deras sommarstuga. De har åkt dit på helger och andra ledigheter. Åkt skidor och pimplat på vintern.

Nästan aldrig var de ute på vägarna med sin husvagn.

Fotnot. Den här artikeln är från början en del av Hälsinglands museums satsning på att berätta romernas identiteter, som pågår under året.