Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ylva kom tillbaka till Söderhamn

Ljusnebördiga Ylva Hansson talade i går ut om livet som transperson i Söderhamn.
– Man måste ju försöka följa sitt hjärta, man lever bara en gång, sade Ylva Hansson.

Annons

Inför könskorrigeringen hade hon stöd från sin övriga familj och arbetskamrater men glåpord från ungar på stan gjorde att Ylva Hansson för sju år sedan lämnade Söderhamn för att bosätta sig i Stockholm.

När hon förra året återvände för Söderhamn Pride sade Ylva att hon kunde tänka sig att flytta tillbaka. Men i dag verkar det fortfarande en lång bit bort.

– Ingenting är ju omöjligt. Men det är ju roligare att bo i Stockholm. I storstäder är det ju ingen som bryr sig, inte några som tittar.

Under fredagen hade hon åter söderhamnarnas blickar riktade mot sig. I Pridetältet i Strykjärnsparken talade hon om sina erfarenheter av könskorrigering med stöd av arrangören Lennart Westman som agerade moderator.

Ylva Hansson föddes som man och levde som man till 40 års ålder. Innan dess hade det hunnit bli giftermål och tre barn trots att Ylva redan innan hon började skolan upptäckte att det inte kändes rätt som pojke.

– Det var känslor som sakta växte sig starkare. En viss tid i mitt liv försökte jag vara kille så mycket det gick men inombords fanns det något som malde.

När samtalet fördes in på känsligare områden som äktenskapet avslöjade Ylva tillfället då hustrun kom underfund med Ylvas hemlighet.

– Vi hade lämnat ungarna hemma och skulle paddla kanot. Jag hade inte kunnat låta bli att makea mig lite. Det upptäckte hon när vi låg i tältet och då kom det fram. Vi började prata och... det var väl inte så himla glatt.

Hustrun beslutade sig för att lämna Ylva som då tog chansen att leva ut sin kvinnlighet på riktigt. Hon gick till läkare och remitterades till psykiatrin. Det är en lång process innan hormonbehandling och fysiska ingrepp kan komma på tal.

Då arbetade Ylva Hansson fortfarande som entreprenör på industrier i Hälsingland, typiskt manliga arbetsplatser men hon upplevde inte några problem.

– Det var ingen som sade något där, de hyrde in mig för min kompetens. Vad de sade i kafferummet vet inte jag, och det vill jag nog inte veta.

Glåporden som gjorde hennes ledsen kom i stället från främlingar som hon inte kände.

– En gång när vi stod i kö så pekade ett barn på mig och frågade "Pappa, vad är det där för någonting?" Då svarade pappan att "det är bara en kille som klätt ut till sig till tjej."

Hur vill du att föräldrar ska svara?

– Man behöver inte svara så. Man kan väl säga att det är en tjej.