Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Winnerbäck styr säkert

/

Det är en rockigare Winnerbäck än vad vi är vana vid som intar Läkerol arena i Gävle under lördagskvällen.

Det passar honom bra och han styr med säker hand vår musikaliska resa, med både en säker start och en stabil landning.

Annons

En kvällspromenad i Gävle gör det lätt att komma in i det Winnerbäckska vemodet, som han pratade om i sitt sommarprogram förra året. Det känns som en vinterversion av "Söndermarken". Småregnet får luften att kännas rå och genom vardagsrumsfönstren syns skenet av överdimensionerade platt-tvapparater, samtidigt som mjölkmaskinerna i de ekande tomma skolmatsalarna lyser bistert.

Väl inne på Läkerol arena känns det nästan lite snopet när stämningen mer påminner om den på en hockeymatch; överförfriskade supportrar som skriker "Vi älskar Lasse", med hesa röster.

Det är intressant att se hur Winnerbäck anpassar sig till olika forum. Under sommarturnén 2008 var han blyg och tillbakadragen, och spelningen på Gasklockorna i augusti det året innehöll mycket akustisk gitarr, på festivalspelningar brukar det vara en mer mainstreamaktig version.

När han nu turnerar runt i en mörk hockeyarena har han ruffat till sig rejält. Det är distade gitarrer, solon och vassa syntslingor i betydligt högre utsträckning än vi är vana vid. Inledande "Järnvägsspår" sätter tonen direkt, "Köpenhamn och överallt" och "Dunkla rum" fortsätter på samma spår. Det är rockligt, piggt och passar det här formatet riktigt bra. Nyss nämnda "Dunkla rum" är också ett bra exempel på hur de äldre låtarna arrangerats om tuffats till.

Till och med mellansnacket är mer arenarocklikt och inbjudande, trots att han säger att det känns som att sitta i cockpit och inse att man är flygrädd, när han spelar inför så stor publik.

Men Winnerbäck är en stabil pilot, oavsett om han guidar sitt band eller – som i en smått makalös version av "Hugger i sten" – är helt ensam på scen med sin gitarr.

Att hela produktionen är snygg och proffsig, med massor av skärmar och ljuseffekter, gör så klart sitt till. Tyvärr tappar spelningen lite i tempo tillfälligt efter "Stockholm" och det blir lite småsegt tills syntslingan på senaste singeln "Jag får liksom ingen ordning" får konserten att ta fart igen. Och jag skulle gärna sett lite större variation på avslutningen jämfört med tidigare spelningar. Visst är "Kom i håg mig" och "Solen i ögonen" trall- och arenavänliga. Men det känns som att de spelats på lite för många konserter för sitt eget bästa.

Turnén är så klart främst en angelägenhet för fansen, oavsett om de består av 15-åriga tjejer som står längst fram eller 40-åriga trebarnspappor som står och skrålar längre bak. Men även för oss andra är den här turnéversionen väl värd att uppleva.

Och när pilot Winnerbäck landar oss säkert med den vackra "Elegi" och melankoliska "Söndermarken", så kan man inte annat än på chartervis resignera – och applådera.

Mer läsning

Annons