Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Weeping Willows vårdar vemodet

Vårturné inför utsålda hus och hajpade tältspelningar tillsammans med Lars Winnerbäck i sommar. Det är fina tider för Weeping Willows just nu. På onsdag spelar bandet i Bollnäs.

Annons

Weeping Willows, Sveriges kanske allra hetaste band just nu, spelar Bollnäs kulturhus på onsdag. I den ursprungliga konsertplanen – där sjuttiotalet spelningar redan var inbokade – var ingen förlagd till Hälsingland. Oacceptabelt, tyckte sångaren och frontfiguren Magnus Carlson som själv kontaktade Pelle Larsson, bokningsansvarig för Bollnäs kulturhus, och bad att få komma.

– Hälsingland ingick inte i vår turné från början, men jag känner en ganska stark musikkontakt med Hälsingland så vi ville verkligen få in en spelning. Jag känner ju Ulf Stureson, Per Persson och andra artister från Hälsingland och jag har spelat i både Bollnäs och Hudiksvall ett antal gånger de senaste åren, jag har varit gäst hos Sigge Hill i Hudik varenda sommar bland annat. Så ja, jag känner en stark koppling, man kan säga att Hälsingland ingår på min personliga musikkarta. Att vi kommer nu är en önskan från oss i bandet. Det är därför det blev på en onsdag också och inte på en helg, vi fick inte ihop det annars.

När vi når Magnus Carlson befinner han sig i turnébussen på väg mot Västerås, där Weeping Willows ska kliva upp på scen några timmar senare. Premiären i Göteborg härom veckan sålde slut, så där blev det extraspelning. Och även i övrigt verkar Weeping Willows locka publiken.

– Vi har fått rapporter om att en hel del av våra spelningar redan är slutsålda, väldigt roligt förstås, säger Magnus Carlson.

Att Weeping Willows ger sig ut på vägarna för rejäla turnéer är inget nytt, de senaste åren har gruppen spelat minst sagt flitigt. Skillnaden den här gången är att bandet har färska albumet The Time Has Come i bagaget. Ett album som är det första på sju långa år från Weeping Willows. Bandets medlemmar har dock var för sig varit fullt sysselsatta med andra projekt. Ola Nyström och Magnus Hernestam har spelat med artister som Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Eldkvarn och Thåström. Niko Röhlcke har jobbat heltid med film- och teatermusik. Och Magnus Carlson själv, ja han har spelat både solo och utforskat jazzen genom sina plattor med The Moon Ray Quintet. Plus att han har medverkat i SVT-succén Jills veranda tillsammans med Jill Johnson nyligen.

Att vemodiga och vackra The Time Has Come har hyllats av en i stort sett enad kritikerkår som Weeping Willows bästa album hittills förvånar inte Magnus Carlson. Han hade faktiskt blivit betydligt mer förvånad om skivan INTE fått översvallande recensioner:

– Jag tycker alla fina recensioner stämmer helt och hållet, och det var faktiskt precis vad jag hade förväntat mig om jag ska vara helt ärlig. Jag hade faktiskt blivit skitförvånad annars, måste jag säga. Vi i bandet jobbar hela tiden på hög nivå med musik, så vore väl fan om vi inte kunde göra en bra skiva tillsammans också haha. Men man blir ju sjukt glad av att få så bra recensioner, såklart.

Det har gått sju år sedan förra albumet – har det under de åren hela tiden varit självklart att det skulle bli ett nytt Weeping Willows-album?

– Ja, vi har aldrig känt någon stress, utan känner att vi kan spela våra låtar om fyrtio år också. Vi har alltid sett bandet som tidlöst. Vi började på 90-talet med att spela 60-talsmusik helt enkelt, med inspiration från Elvis, Roy Orbison och sånt. Efter förra skivan 2007 hade vi en jättestor turné på 1,5 år och tänkte börja på nästa skiva 2009, men i den vevan började Anders spela med Winnerbäck och Thåström, jag gjorde två jazzskivor och höll på. Så det tog en liten stund att komma igång igen. Vi hade en liten paus med bandet, men vi började spela ute igen 2011 och sedan dess har det blivit mer än någonsin egentligen. Då lirade vi bara gamla låtar, vi hade en så pass stor katalog att det inte spelade någon roll. Men förra året kände vi att vi måste ha lite nya låtar, annars skulle det BARA bli nostalgi. Så vi gjorde en skiva lite snabbt, och det gick ju rätt bra.

The Time Has Come är ett album där ni går tillbaka till era egna rötter, ni låter ungefär som på debuten Broken Promise Land från 1997 igen. Är cirkeln sluten nu?

– Ja, det är helt klart en tillbakablick till Broken Promise Land, fast med tjugo års erfarenhet och kunskap bakom. De flesta låtarna vi spelar under vår turné nu är hämtade från Broken Promise Land och nya skivan. Det poppiga och rockiga är nästan borta, vi spelar exempelvis inte Touch me, vår största hit. Vi tycker inte vi får in den i stilen vi vill köra nu. Det är en tydlig markering från oss, om vilken värld vi vill vara i.

Och hur ser den världen ut?

– Vi frågade oss själva vad Weeping Willows egentligen är, vad vi vill stå för. Och vi vill vara 60-tal, Memphis, mötet mellan soul och country, det storslagna soundet… DET är Weeping Willows och det är den värld vi vill vara i. Vi är fortfarande rätt ensamma om den stilen, så varför inte vårda den. Jag menar, rockband går det ju sjutton på dussinet av.

Varför är ni så pass ensamma om er stil i Sverige?

– Jag vet inte om det här låter som skryt, men den kräver sin sångare. Och min röst passar rätt bra, till den här stilen, jag är ju en crooner. Sedan försöker vi också att inte vara smöriga, i en genre som är förknippad med ett väldigt snällt sound så vill vi ha lite edge på det också. Men med snälla textbudskap, absolut – våra låtar handlar nästan bara om omtanke och grundläggande humanistiska värderingar.

Hur vill du beskriva stämningen i bandet just nu?

– Bättre än någonsin. En kliche förstås, men det känns så. Jag sjunger bättre än någonsin, känner mig i mitt livs form för att använda någon sportterminologi haha. Det är lite som att allt innan detta har varit som träning inför det vi gör just nu.

Varför är Weeping Willows hetare än någonsin 2014?

– Vi har ju hållit på sjukt länge, i snart tjugo år, och det känns som vi helt plötsligt har hamnat helt rätt igen. Det blir nog så om man håller i sin stil tillräckligt länge, jag hörde Peps Persson beskriva det där rätt bra, han sa "även en klocka som har stannat går rätt två gånger om dygnet". Lite så.